Så nära var Sverige att ta till vapen i världskriget
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-02-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Februari månad år 1918 var en dramatisk tid för Sverige och större delen av Europa. Första världskriget gick mot sitt slut. Sverige hade varit neutralt men nu i februari sattes den svenska armén i rörelse. För första gången sedan stormaktstiden skickades svenska trupper för att utvidga Sveriges territorium. Fem svenska fartyg med nära två tusen man anförda av viceamiral Carl August Ehrensvärd anlände till Åland, officiellt för att skydda Ålands befolkning mot de cirka två tusen ryska soldater som fanns på öarna och för att evakuera ålänningar som ville ha svenskt beskydd. Men slutmålet var att ockupera Åland.
Några veckor tidigare hade 95 procent av Ålands befolkning röstat för en anslutning till Sverige. Åland, som blev ryskt område 1809, hade sedan vikingatiden varit en del av Sverige och befolkningen var en del av den svenska kulturen. Åland hade stort strategiskt värde för Sverige. En stark rysk militär närvaro på Åland var som ”en pistol mot Sveriges hjärta” stod det i de svenska tidningarna.
Några veckor tidigare hade inbördeskriget brutit ut i Finland mellan vita och röda. Bägge sidor reagerade starkt mot Sveriges inblandning. Den vita sidan skickade trupper i ilmarsch över isen till Åland, de röda kom med en isbrytare från Helsingfors. Nu fanns det ryska, svenska, röda finska och vita finska trupper på de åländska öarna. Däremellan hukade sig de cirka tio tusen ålänningarna och hoppades att allt snart skulle vara över.
När de röda anlände för att stödja de ryska trupperna öppnade den vita sidan eld och erövrade Godby från ryssarna. Kanoneld och kulsprutesmatter hördes i Mariehamn då det röda gardet förenade sig med ryssarna. Eldgivningen tvingade nära två hundra skrämda ålänningar att söka skydd på det svenska konsulatet i staden.
Den vita sidan ville fortsätta sin framryckning, men ryssarna hotade att lägga Mariehamn under artillerield. Då ingrep viceamiral Ehrensvärd. Utan att ha fått klartecken från Stockholm förklarade han att den svenska armén skulle gå till angrepp om ryssarna bombarderade Mariehamn. Situationen lugnade ner sig något.
Den 19 februari försökte de röda ta tillbaka Godby, men drevs tillbaka. Då meddelades att den tyska armén nu blandade sig i striderna på Åland. Över tusen tyska soldater anlände för att ta strid mot ryssarna. De kom i ett ögonblick då den ryska armen var i upplösning och soldatesken hotade Mariehamn. Sverige sände därför över 125 kustartillerister för att skydda konsulatet och andra vitala punkter i Mariehamn, men ryssarna öppnade artillerield för att skära av de svenska truppförstärkningarna.
Hela tiden pågick förhandlingar bakom kulisserna mellan de stridande. Den 5 mars kom Sverige och Tyskland överens om att dela Åland. Precis då kom nyheten om att fred hade undertecknats mellan Ryssland och Tyskland varför alla ryska trupper skulle lämna Åland. Då hissade tyskarna den tyska flaggan över tullhuset på Eckerö, där svenskarna hade sin huvudbas. Som så ofta i internationella konflikter hade den svenska sidan varit för långsam och passiv.
Samtidigt bröt sig 250 av de ryska soldaterna och officerarna ut och förklarade att de ingalunda var ryssar utan polacker, ester och letter som tvingats in i den ryska armén. De bad att få återvända till sina nu självständiga länder. Svenska regeringen förde över dem till Sverige. Men redan efter några månader skeppades de mot sin vilja som krigsfångar till Tyskland, för så hade den tyska regeringen begärt.
Detta var alltså den första och för de flesta helt okända baltutlämningen i Sveriges historia. Känslorna var mycket upprörda då soldaterna tvingades iväg.
Förhandlingar inleddes mellan svenska regeringen och den segrande vita sidan i Finland. Finländarna var mycket bittra över den svenska ockupationen. Under det psykologiska trycket drogs de svenska trupperna tillbaka, trots att ålänningarna själva fortfarande ville ansluta sig till Sverige och krävde att få genomföra en folkomröstning under internationell kontroll. Men den finska regeringen vägrade. Sverige tog upp Ålandsfrågan under fredsförhandlingarna i Paris 1919 där Europas karta skulle ritas om efter första världskriget.
Då förde finländarna fram förslaget om åländsk självstyrelse inom Finlands gränser med garantier för att svenska språket och kulturen skulle bevaras. Frågan överfördes till det nygrundade Nationernas förbund där Hjalmar Branting med tyngd och kraft försvarade den svenska positionen. Men finländarna var mer energiska och skickligare i sin diplomati. NF beslöt att Åland skulle tillhöra Finland.
Branting var mycket besviken över beslutet, men han fick en personlig belöning för sina insatser. År 1921 fick han dela Nobels fredspris med norrmannen Christian Lange (det var samma år som Albert Einstein fick fysik- och Anatole France litteraturpriset.)
Det var efter denna konflikt som Åland slutligen fick sin unika ställning. I dag har Åland egen författning, egen flagga, egna bilplåtar och egna frimärken. Ålänningarna behöver inte göra värnplikt i Finlands armé och Åland har en särställning inom EU. Därför kan Finlandsfärjorna som lägger till på Åland fortfarande sälja skattefri sprit.