Se till att ta hand om våra soldater

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jesper var en hjälte, sa hans mamma Anna när hon stod på scenen på Försvarsskolans Sverigesal i onsdags för att hedra sin döda son.

Jesper Lindblom var soldat i SSG, särskilda skyddsgruppen, och var bara 28 år när en vägbomb sprängde den bil han och kollegan Tomas Berqvist färdades i.

”När jag får frågan om man ska skicka iväg svenska soldater på sådana här uppdrag så svarar jag ja. Och man ska vara stolt över dem och respektera deras val”, sa Jespers mamma.

Att ett samhälle hedrar sina döda soldater är en självklarhet i alla kulturer och har så varit i tusentals år. Fast seminariet var arrangerat av Jespers föräldrar, uppbackade av Försvarshögskolan och Kungafonden, och inte av Försvarsmakten.

Det verkar nästan som om försvarsledningen och försvarspolitikerna gör sitt bästa för att förtränga att soldater faktiskt dör.

Å ena sidan vill man vara med i den internationella matchen och vinna politiska poäng på att delta. Å andra sidan framhärdar man att Sverige bara ägnar sig åt

peacekeeping och vill inte alls prata om att det värsta alltid kan hända trots att man i stället borde hylla och boosta dem man har skickat ut på uppdrag.

I stället tjafsar man, tre år efter att Jesper dog, om bepansrade bilar ska skickas till de mest utsatta soldaterna i Afghanistan. Nu är det visst på gång, äntligen, men att det dröjt så länge är faktiskt skandalöst.

Ännu värre är det att det inte finns några svenska helikoptrar som snabbt kan föra skadade soldater till sjukhus. Det tog åtta timmar innan Tomas Bergqvist fick kompetent kirurgisk vård. Afghanistan är stort och har usla vägar och de flesta länder sätter heder i att kunna genomföra en snabb Medivac, det är trygghet för soldaterna, men inte Sverige.

Och när soldater i Afghanistan blev beskjutna häromveckan påstod ju Högkvarteret att det var med finkalibrig eld när de i själva verket handlade om ett raketgevär.

Varför? Sådant läcker alltid ut och nu framstår försvarets infoavdelning som lögnare, igen.

Jesper var en hjälte, han dog för andras frihet, hans familj offrade en av sina söner för främmande människors väl.

Därför borde politiker och försvarsledning hedra hans minne genom att börja bete sig rakryggat, sluta hymla, tjafsa om detaljer och utrustning och ta hand om de soldater detta land har skickat på tjänstgöring utomlands.