Jag har nog med min egen ängslighet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag skall inte ljuga. För det mesta är jag en rätt ängslig jävel.

Skall jeansen gå ända upp till armhålorna, väntar jag tills 80 procent av befolkningen går omkring med jeansen ända upp till armhålorna. Om jag kollar på Premier League avvaktar jag tills någon har gjort mål innan jag bestämmer mig för vilket lag jag skall heja på.

Om jag går på konsert står jag och fulsneglar på resten av publiken innan jag lyfter upp händerna över huvudet och börjar klappa i takt.

Sedan finns det förstås viktigare saker. Prylar som över huvud taget inte borde ha någonting att göra med trendkänslighet eller ängslighet eller kollektiv handklappning att göra.

Och det är väl därför som jag har börjat undra.

Ta till exempel hela den här prylen med opinionsundersökningar inför val. Vad är poängen egentligen? Demoskop och Sifo och Ruab och Gallup och Synovate Temo. I går ledde vänsterblocket och i dag leder högerblocket. I morgon går moderaterna fram och i övermorgon tar socialdemokraterna igen det.

Så vaddå?

Som om valet är ett 100-meterslopp som måste simultankommenteras meter för meter, och inte ett maratonlopp som pågår i veckor.

"Han går om, han tappar fart, han går nästan om, han gick inte om, han tappar fart igen."

På vilket sätt angår det oss? Eller är det med politik som det är med allt annat. Chelsea eller Tottenham, lågt skurna jeans eller högt skurna jeans. Förväntas vi snegla på de andra i publiken för att se hur många som har börjat klappa i händerna - och åt vem, eller om det ena laget redan har gjort mål?

Borde vi inte be om största möjliga tystnad och minsta möjliga brus i stället. Börja om från början och låta partierna presentera sina allra bästa ståndpunkter.

Det här vill vi. Inte bara i dag utan även i morgon.

In med partiprogrammen senast den 17 augusti, så att vi som sitter i juryn har en rimlig chans att sätta oss in i vad partierna egentligen står för.

Sedan är det stopp.

Inga inslängda invandrarkrav i sista minuten. Inga hemmafrubidrag. Inga taxeringsvärden som skall frysas till olika års nivåer beroende på vilken dag som man råkar slå på teven.

Över huvud taget inget ängsligt sneglande till höger och vänster.

Varken bland väljare eller bland politiker.

I Frankrike hade man länge en lag som innebar att det var förbjudet att sprida, publicera eller kommentera opinionsundersökningar veckan före valdagen. "Fara för otillbörlig påverkan" som det hette.

Lagen fungerade hyfsat bra ända tills en domstol upptäckte att lagen krockade med tryckfriheten och Europakonventionen för några år sedan. Så nu är det fritt fram igen, vilket statsvetare i Paris protesterade emot när lagen försvann genom att kräva att opinionsinstituten frivilligt skulle avstå från att publicera valprognoser inför valet.

För min del hade vi gärna kunnat vara utan opinionsundersökningar under hela den sista månaden inför valet, och går det inte med lagstiftning eller förbud, så kan man ju alltid önska att det fanns någon slags medial självsanering.

Ett bättre värnande om nyhetsplats och spaltutrymme och teve och radiotid än alla dessa siffror som kommer att vara inaktuella redan när vi vaknar i morgon bitti.

För vad finns det egentligen att ta ställning till i dag?

Hur tar man ställning till partier som fortfarande inte har tagit ställning själva? Finns det någon vits med att sitta och plöja partiprogram när budgivningen fortfarande är igång?

Gillar du inte vårt valmanifest? Säg vad du vill att vi skall slänga in så att du blir nöjd.

Och okej, jag skall säga.

Jag är trött på ängsligheten. Jag har nog med min ängslighet när det gäller allt annat.

Det kommer att bli jämnt.

Där har ni en valprognos som kommer att hålla ända fram till valet.

Vi har fortfarande 17 dagar på oss att prata om väsentligheter.

Lena Sundström