Den falska idyllen når sin kulmen i jul
Snön ligger vit på fur och gran.
Från fönstren lyser rosa julstjärnor, den trendiga färgen.
I de svenska köken håller yrkesarbetande kvinnor på att stressa ihjäl sig över att leva upp till gamla husmorsideal.
Baka, baka, liten kaka.
I USA kommer tjugo små barn aldrig mer hem.
Men vapnen, de säljs vidare och på julafton sitter halva Sveriges befolkning bänkad framför Disneys Kalle Anka.
Polisen lägger scheman för juldagarna, vet vad som väntar av fylla och ”lägenhetsbråk”, klassisk kod för misshandel.
Jo, ibland slår jultomten mamma, men sjung med ändå: ”Hejsan hoppsan fallerallera, när julen kommer ska varenda unge vara glad”.
Och ingenstans är julen så förljuget perfekt som i inredningsreportagen. Jag bläddrar i en tidning med total tomtebolycka och ser det upplyfta citatet: ”Den sköna, nötta känslan finns sällan i nya ting”.
Där någonstans passeras ett slags gräns. Läs gärna meningen flera gånger. Vilket snömos.
För all del, jag tar ibland fram skäms-kudden även över våra rubriker.
Och det är inget fel i att njuta av vare sig jul, pynt eller ett fint hem. Jag känner också stilla glädje när barnen och jag gör vidunderliga marsipanfigurer. Jag njuter sent på kvällen av en vörtmacka med skinka, en kall julöl, av ljusen och grandoften.
Att för ett ögonblick inombords åter vara fem år och stå storögd och förundrad över allt det vackra, tro på tomten och på lyckliga slut.
Kanske behöver vi julen och våra traditioner att klamra oss fast vid i en svältande, brinnande värld.
Men från det till alla dessa vuxna kvinnor (för det är få män som tror att lyckan är en perfekt bakad cupcake) som går på dockskåpsidealet, dit är det långt.
Visst kan man tänka stort även i ett tomterött förkläde, läsa både böcker och kokböcker.
Ändå kan jag inte låta bli att undra över vår allt mer desperata fixering vid inredning och boende, ytligheten som når sin kulmen nu i jultider.
Vad är det vi söker?
Eller är det snarare så att ingen söker längre, förutom rätt färg på julduken?
Julklappstipset
Läs något riktigt. Italienska Silvia Avallones ”Stål” är en magisk debut. Om att växa upp i stålverkets skugga, om männen som förgås därinne och om två unga kvinnors vänskap och nyfikenhet på varandras sinnen och kroppar.
Tacksamhet
Alla är friska, alla är med vid julbordet. Det är det enda viktiga efter detta svåra år. Vi ska äta gröt, läsa Selma Lagerlöf och se ”Ett päron till farsa firar jul”.
Tillsammans.
Tack.