Ibland måste man ställa sig frågan
”Jag vet vem som mördade Palme”.
Den kanske värsta typen av samtal man kan få som reporter. De hundår då jag jobbade natt kom de där samtalen tätt, i mörka och ensamma timmar frodas konspirationsteorierna likt svart ogräs.
Tips om vilken regering som egentligen sänkte Estonia, om vem som beställde mordet på Anna Lindh, om bevisen för att människan aldrig varit på månen. Och så vidare, vidare, i all deprimerande oändlighet.
Då och då kom ett samtal från en okuvlig själ:
”Jag står i er reception med två resväskor med dokument som jag gärna vill visa”.
När man tackade nej kom tipsen i stället via fax, tätt skrivna sidor och så en bifogad smygtagen bild på biltvättande granne märkt som ”Granne 1, FBI-agent.”
Att hantera de där tipsarna var alltid en balansgång. Dels för att man med tiden lärde sig att även den till synes mest dåraktige faktiskt kan sitta på ett scoop. Men kanske allra mest för att jag ibland tyckte synd om dem, de ensamma som ofta gått vilse i sorg och uppgivenhet efter förlorade barn/bostäder/jobb/liv.
Mannen som regelbundet ringde och presenterade sig själv på sjungande dialekt med orden ”Hej, det är jag med radioapparaten i huvudet” var också värd respekt och att lyssnas på, hellre än att skrattas åt och avfärdas som rättshaverist och tok bortom all räddning.
Det krävde tålamod, när man satt och skrev mot deadline, men det lärde mig mycket, om ödmjukhet inför hur lätt en tydligt utstakad livsbana kan bli en irrväg.
Dock hyser jag ändå fortfarande stor skepsis mot de flesta konspirationsteorier.
Samtidigt som jag självfallet också ibland funderar över vår naivitet, över hur så många av oss lägger ut våra liv på Facebook och bloggar. Våra mobiltelefoner som alltid visar våra rörelser. Kreditkorten som berättar om alla inköp och vanor. Tanken på hur vi låter oss passiviseras och infantiliseras av dum-tv och spel, underhållna till döds, i stället för att granska makten.
Har vi valt allt detta själva eller finns det en organiserad tanke, på högre nivå, bakom?
Jag tror inte det. Men det är sunt att då och då ställa sig frågan.
Nyår på barndomens mark
Raketer som kämpade för att lyfta i den halländska vinterstormen. Här och nu, där och då, intill förväxling och förblandning.
Tomma löften
Även i år kommer alla nyårsönskningar om en bättre värld att förbli ouppfyllda.