Samhället avgör vad som är kärlek

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Häromdagen fick jag höra talas om ett par som hade varit intresserade av att köpa ett hus i ett kvarter i en mellanstor svensk stad där några polare till mig bor.

Mina polare säger att det är ett bra kvarter.

Ni vet, idylliskt villaområde med "nära till allt" och "gångavstånd till dagis och skolor" och "rena rama Barnen i Bullerbyn" som en mäklare skulle ha uttryckt det om han eller hon bara fick tillräckligt betalt.

Ett problem är förstås att det inte ingår några homosexuella par i Bullerby-bilden.

Och kanske är det därför som det räcker med att ett lesbiskt par skall gå på en husvisning för att helt vanliga människor i ett helt vanligt villakvarter plötsligt skall förvandlas till ställföreträdande Åke Greenare.

Jag vet inte. Jag vet bara att det är 2006, i en mellanstor svensk stad, och att det är alldeles för lite som har förändrats. Under ytan.

Ett par vill köpa ett hus och grannarna runtomkring börjar knacka dörr för att snacka om det kanske kan vara läge att dra ihop en protestlista.

Varför? För att stämma i bäcken? För att de tror att det skall flytta in tiotusen tyska läderbögar i kvarteret veckan därpå? För att paret tänker odla marijuana istället för slanggurka och Bintje? Eller för att de är medlemmar i en koreansk sekt som tror att undergången är nära?

Nej, det enda paret vill göra, är alla de där sakerna som alla andra par gör. Slåss om B-delen på morgnarna, bråka om Bregott-paket som inte har blivit insatta i kylen, och ropa "tar du telefonen" när det ringer. 2006 är det fortfarande bland det mest provocerande man kan göra, att leva ett helt vanligt vardagsliv tillsammans med någon som man älskar - åtminstone om man är av samma kön.

Så visst. Vi kan sitta här och känna oss tillfälligt Oscarsradikala och säga att "Brokeback Mountain" är en av de där klassiska storslagna kärleksfilmerna som man aldrig någonsin kommer att glömma.

Vi kan konstatera att Heath Ledger och Jake Gyllenhaal är ett kärlekspar som man för en gångs skull faktiskt kan tro på, samtidigt som vi fortsätter att blunda för det egentliga problemet.

Nämligen att det i "Brokeback Mountain" finns en omöjlig kärlek som inte är beroende av att man flyttar tillbaka filmen till Söderns rasförtryck eller nazismens judehat eller klasskillnaderna på 1800-talet.

I "Brokeback Mountain" räcker det att man förpassar filmens handling till vår tid för att det skall finnas människor som inte vågar leva tillsammans, för att det skall finns människor som blir lynchade vid en vägkant för att de älskar fel sorts person, och för att allting skall tigas ihjäl efteråt.

If you can´t fix it you got to stand it.

Omöjligheten sitter inte i två cowboys i USA.

Omöjligheten sitter i två hockeysnubbar i ett hockeylag i Sverige, i en öppen homosexuell tonårsförälskelse på en svensk högstadieskola, eller i två tjejer som vill hålla varandra i handen på ett McDonalds vid Slussen - och som får spö för att de har gjort det.

Någonstans har samhället satt en norm. En norm som inte handlar om hur kärlek skall kännas, utan om hur kärlek skall se ut.

Grannar hånglar upp varandra över kräftskivor, i tidningarna hittar vi statistik över julfest-otroheter och konferens-otroheter.

Hälften av alla par som gifter sig skiljer sig, och fruar blir ihjälslagna i trappuppgångar och på garageuppfarter.

Men vi vet hur det skall vara. Och det krävdes inte mer än att någon skulle andas HBT-frågor i ett parti som tänkte kandidera till riksdagen förrän folk började skruva på sig, förrän Ebba Witt-Brattström grät ut i media över upp och nervända världen eller förrän det startade en häxjakt på Tiina Rosenberg.

Rör det oss?

Det handlar om en hederskultur med svenska hedersmord och svenska föräldrar som förskjuter sina barn för att de skäms inför sig själva men kanske allra mest för släkten.

Det handlar om ett samhälle där ett av de vanligaste skällsorden är "din jävla bög." Och jag läser "No tears for queers " av Johan Hilton och vet innerst inne att det stämmer.

Vi gråter på bio. Men inte annars.

Lena Sundström