Den sötaste honungen kan bara en förälder ge
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2006-03-31
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Förr var jag ett "Sommar"-freak. Jag lät P1 gå före allt, satt hellre inne och lyssnade på radion än åt glass i solen. Det fanns en tjusning i att folk, kända som okända, fick visa upp vilken bild de ville av sig själva, och tala till punkt. Dessutom spelade de sin favoritmusik, och det om något kan avslöja vem man egentligen är. Mitt intresse höll i sig länge, även om jag har börjat släppa lite på tvånget att lyssna till varenda sommarvärd.
Men det fanns ett program jag så tydligt missade, och jag tycktes vara den enda i hela landet.
I juli 2003 talade journalisten och författaren Mustafa Can om sin mor, hela Sverige lyssnade andäktigt och efteråt ringde de radion och tackade i sådan omfattning att växeln slogs ut. Men inte jag. Jag hade stängt av. "Pretentiös jävel", tänkte jag irriterat.
För det var något som skavde när en ung man bedyrade sin kärlek till modern och berättade om hennes villkorslösa dito. Något som gjorde ont. Jag slog ifrån mig och skyllde på att Can var en blödig typ som geggade med det privata i offentlig sommarsol.
För ett år sedan hamnade jag i en radiopanel med - just det - Mustafa Can. "Ojdå", tänkte jag, "den blödige." Han berättade att han hade börjat skriva på en bok om sin nyligen avlidna mor. Men det visade sig att han kunde tala om annat än moderskärlek. Vi tog en fika och blev så småningom vänner.
Häromdagen beställde jag hans bok "Tätt intill dagarna", den om modern, och jag kan inte längre värja mig. Allt det där som jag flydde undan när jag stängde av radion för tre år sedan tvingar sig fram igen. Och det är kanske inte så mycket den gripande berättelsen om Mustafas mor som skakar om, som det faktum att jag inte har haft någon sådan relation till min egen mamma.
Pappa kramades, var känslosam, frågade vad jag tänkte på och drömde om. Hans kärlek var självklar. Inte mammas. Hon var en exemplarisk mor som var hemma under hela min uppväxt, lagade mat, tvättade och städade mitt rum varje dag. Hon väckte, klädde på och skickade punktligt iväg mig till skolan. Hon till och med strök mina trosor och lade dem i garderoben i perfekta rader. Men hon frågade inte hur jag mådde eller vad jag ville. Därför tvivlade jag på om hon älskade mig, och gör det ännu.
Psykoanalytikern och filosofen Erich Fromm skrev mycket om moderskärlek. Han talade om "mjölk och honung", där mjölken står för den fysiska omvårdnaden, medan honungen är förmågan att visa sitt barn "livets ljuvlighet, kärleken till livet och lyckan att överleva". Jag är inte ensam om att bara ha fått mjölk, massor av mjölk, tjock och fet. Och det är inte fy skam, för många får inte ens det. Men honungen har jag fått söka på annat håll. I Mustafas bok slår det mig att det är honungen jag läser om, den jag längtar efter. En annan tanke: Om jag inte vet om min mamma älskat mig, hur ska då min son veta att jag älskar honom? Tvivlar han? Det gör mig ont att erkänna, men jag har många gånger givit honom skäl att tvivla. Jag har städat, tvättat, stressat, köpt leksaker och kläder. Ingenting har saknats honom. Men har jag frågat honom hur han mår, hur han tänker sig livet? Vet han att han kan berätta sina innersta tankar för mig?
Till mitt, min mammas och alla andra halvtaskiga mödrars försvar: man älskar så mycket man förmår. Kärlek är naturlig och ingenting som kan forceras fram. Alkoholistmamman som låter barnen ställa fram hinken intill henne och städa lägenheten medan hon sover ruset av sig, även hon älskar så gott hon förmår.
Dock, ingen kärlek är så stor att den inte kan bli större.
Min mammas lite svala, undanträngda och spröda kärlek är vad som bjuds mig, att jag svarar på samma tillbakadragna vis tynger mig med skuld. Men vi har stannat i status quo, kanske för evigt, eller så hittar vi vår innerlighet en dag. Kanske får jag leverera honungen i stället. Till mamma, men framför allt till mitt barn. Jag har ansvar att hitta min egen honung, att inte krångla till mitt liv så förbannat. Det finns många sorters honung, men den sötaste kan bara en förälder ge.
Snart är det sommar igen. Och "Sommar". Jag kan knappt bärga mig. Och jag lovar att inte stänga av nästa gång någon väljer att tala om sådant som irriterar, svider och berör mig. Det vore att fly livet.