Bortglömd och osedd bredvid två Graafsystrar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag brukar få biobiljetter till premiärer som jag aldrig går på. Men i söndags debuterade jag ihop med en kompis, hennes dotter och min dotter. Vi skulle se Madagaskar 2. Det var en röd matta fram till biografen och en lång kö med kändisar. Vi ställde oss i kön men märkte snabbt att en kvinna dirigerade vissa till en annan kö. Kön utan fotografer längre fram.

– Fan vi står nog i fel kö, vad pinsamt, viskar jag till min kompis men hon känner peppet nu.

Nä, du är kändis.

– Nej nej, tro mig, inte en sådan kändis.

Det min kompis inte förstår är att jag är en sådan som folk hälsar på där jag bor för att dom tror att dom känner mig, när dom egentligen läst mig i Aftonbladet eller sett min lilla talkshow på TV8.

– Nej, vi drar, säger jag.

Beslutsamt – och stolt över min självinsikt – föser jag mitt lilla entourage mot den andra kön. Då ser jag dirigentkvinnan komma emot mig.

– Försök inte, du ska stå i fotokön!

Alla tittar och jag rodnar och drar tillbaka mitt gäng till fotokön.

Då upptäcker jag att jag står i kön bakom Magdalena Graaf och hennes syster. Riktiga kändisar. Kända från kändisliv.

Det är inget stort världsproblem jag står inför, men ni fattar va? Pinsamhetsfaktorn som snart kommer att drabba mig.

Men då händer något. Inom mig tänds ett litet hopp. Ett litet ocyniskt ”se mig”-hopp.

Hoppas. Att. Dom. Känner. Igen. Mig. Inte för att jag bryr mig men ändå. Det vore hemskt kul för barnen kanske.

Graafsyrrorna stiger in i fotoblixtrarna. En annan kvinna håller upp handen mot oss för att markera att vi måste vänta.

Hoppas. Att dom känner igen mig lite.

Blixtrarna smattrar. Graafsyrrorna med barn ler och det går minut efter minut, fotograferna älskar systrarna Graaf och dom är jättesnygga och glittrar och ler och tittar vant in i olika kameror.

Så föser kvinnan fram oss. Jag ser i hennes ögon att hon inte riktigt fattar vem jag är, typ tog den här kärringen ändå inte fel kö? Jag i min tur knuffar barn och väninna framåt. Vi ställer oss mitt på fotomattan. Jag tittar inte upp. Jag tittar åt sidan som om jag verkligen såg någon jag kände där borta men ser tydligt hur samtliga fotografer står och synar sina heliga Graafbilder i kameran. Vi står där i kanske bara tre sekunder men det är dom längsta i mitt ”kändisliv”. Inte en fotoblixt denna sida röda mattekvatorn. Regnet öser ner utanför. Det luktar ylle. Det är då jag fattar Big Brother-kändisarna och Fadde och Robinson-Robban och alla som gud glömde. Den där känslan av att nästan vara inne i värmen. Att nästan få vara med. Se mig.

Då knuffar jag snabbt våra barn med mig. Kom nu!

Skulle dom inte ta kort, mamma?

Nä. I bland gör dom det. Ibland inte.

Då hör jag som i slowmotion hur samtliga fotografer skriker mitt namn!

Nej jag skämtade bara! Vi fastnar bara i en ny kö för att dom där jävla Graafsyrrorna ska fotas igen.

Sedan surade jag resten av premiären över att det kastas gåvor på våra bortskämda snorungar. Alla barn som fick gratis biljetter till premiären fick också en Shrek-dvd, goodybag från McDonalds, chips och annat godis. Barn som redan har allt ska ha mer. Sedan störde jag mig på alla musikalartister och deras barn som skrattade teatraliskt hela filmen. Musikalartister och kändisar som ni kommer se i en skvallerblaska nära er snart. Titta snett bakom systrarna Graaf. Kanske ser ni en täckjackeprick. Det är jag. Belinda Olsson. Känd från ingenstans.