Psykakuten rycker aldrig ut för konsten
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-05-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Finalen i Big Brother slutade med att den som allra mest förtjänade det vann. Visst, hon kommer att pryda vartenda herrtidningsomslag resten av året, men Carolina Gylling var klart bäst. Med skinn på näsan lyckades hon hantera både sina kärleksbekymmer och de skitsnackande Stefan och Carro. Däremellan gick hon upp i vikt, grät lite och försökte förtvivlat passa in. Kanske var det därför som den massiva tonårskören, tjejer, skallade ”Lina” under hela finalsändningen. För att de kunde känna igen sig i den annars upphöjda stereotypen som blickar ner på dem från tidningsomslagen och påminner dem om hur de inte ser ut.
Med jämna mellanrum höjs ju de obligatoriska varningsflaggorna för att dokusåporna är avtrubbande avfalls-tv, framför allt varnas för att deltagarna utnyttjas alternativt behöver omfattande psykhjälp eftersom de beter sig som svin, alkisar, sexgalningar eller vad det nu kan vara. Men problemet med dokusåporna är inte alls det ovan nämnda.
Snarare att dokusåporna inte tar sig själva på allvar. Som när Jean stoppade en ”fefferoni” innanför trosan eller på låret eller hur det nu var, på Olga. Då skrev bland annat jag själv att Adam Alsing borde ha ägnat livesändningen den torsdagen åt att diskutera varför det överhuvudtaget blev en fråga. Olga tyckte sig inte ha blivit sexuellt trakasserad. Hennes åsikt var ju viktigt så klart. Men med tanke på att programmet har en ung målgrupp kunde man ju rimligen haft en diskussion om varför det blev en diskussion, om ni hänger med. Men Adam Alsing var för upptagen med att rabbla sponsorer eller försöka vara rolig: ”Höhö, hur var det med gurkan.”
Men därifrån till att som Margareta Rönnberg i gårdagens DN mena att såporna fungerar som avskräckande exempel, eftersom ungdomar ser
deltagarna som anti-hjältar i stället för förebilder tror jag inte på. Margareta Rönnberg tillhör i och för sig dem som inte tror att dokusåporna förstör unga, men hennes utgångspunkt är ju att deltagarna inte kan vara förebilder.
Jag förstår inte riktigt varför. Vad gör deltagarna i Big Brother som är så hemskt egentligen, eller som är så mycket värre än hur folk beter sig ute i verkliga livet? Och vad är det som gör att experter med jämna mellanrum larmar om utnyttjade dokusåpastjärnor som inte kan tänka själva utan faller helt i händerna på kallhamrade producenter eller agenter?
Det hela skulle vara mindre hycklande om någon också hade ryckt ut och påpekat att vi måste rädda Thorsten Flinck. I förra säsongen av Hetluft i TV4 framträdde han som någon slags studiomaskot och såg allmänt nerdekad och förvirrad ut utan att någon larmade om exploateringen i TV4.
Men just det, Hetluft är ett respektabelt program och Thorsten Flinck är kultur. Kulturen och konsten är farlig på ett spännande sätt och får gärna hascha ner sig, supa sig redlös, skrika hora, bög eller svartskalle, stoppa avhuggna mushuvuden i skor, knulla med prostituerade, onanera framför djur, bita folk i örat på Spy Bar, plåta lik, pissa på
Jesus, framträda i teve och skrika osammanhängande om att man är Sveriges mest lästa och behårade författare, bli kåt på
13-åriga tjejer, knulla doggystyle i fönstret på Kulturhuset i Stockholm samt mycket annat utan att psykakuten rycker ut.