Hur kan jag vara lättsam när barnen dör i Gaza?
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag drömde att jag diskuterade mina kolumner med Carolina Gynning som sa att de blivit alltför seriösa och tråkiga. ”Du måste vara mer lättsam!”, sa hon på bred skånska.
Jag har aldrig sett Gynning som ett mentorämne men det låg något i det hon sa. Kanske borde jag skoja om nytillträdde Barack Obama. Hörde på radio att man tillverkat en Obama-dildo och sålt den med orden ”Du älskar din president – låt honom älska dig också”.
Men hur ska jag med gott samvete kunna lalla om det när döda barn etsats fast på näthinnan? Visst, nu är det vapenvila i Gaza. Allt har återgått till det normala – om det är normalt att muromgärda en och en halv miljon människor, varav hälften under 18 år, på små ytor och skjuta på dem som vore de fiskar i en hink.
Propagandan frodas – på båda sidor. Alltför många israeler ser på palestinier som djur. Som Israels ambassadör i Stockholm, Benny Dagan, i DN: ”Se vad Hamas gör: de använder civila som mänskliga sköldar. Vi har bildmaterial som visar hur de placerar sina barn med gevär framför dem”.
Jag har själv bilder på min son med gevär. Många har det. Israeliska killar och tjejer kan göra militärtjänst från 15 års ålder och gå ut i krig vid 18. Vuxna?
Norska läkarna Mads Gilbert och Erik Fosse vadade i blod, vårdande sårade i Gaza. De såg inga kanonmatsbarn, bara döda som sörjdes lika hjärtskärande som barn sörjs i alla världens hörn.
Att kalla Hamas för terrorister och samtidigt bomba skolor, sjukhus och FN-högkvarter är en grym motsägelse. Misstag, säger ambassadör Dagan, men jag har svårt att tro världens bästa armé om sådana misstag.
En vän var i Israel i höstas. På en husvägg i Hebron fanns klottrat: ”Arabs to the gas chambers”. Ord skrivna av en galning men som äter sig in och visar var lägstanivån är satt.
Samtidigt läser jag Amira Hass, den judiska journalisten och palestinavännen vars föräldrar överlevde förintelsen. Hass har under långa perioder bott i Gaza. När hon berättade föräldrarnas historia för sin granne svarade han att han först nu förstod att judeutrotningen har ägt rum. Dessförinnan hade han trott att det var israelisk propaganda för att vinna omvärldens gillande och rättfärdiga övergreppen mot palestinier.
Och nu, över tusen döda på ett par dagar. Ändå har ingenting förändrats mer än att matvaruhandlare ändrar märkningen på israeliska apelsiner och avokado så att vi inte ska sluta köpa.
En judisk bekant försöker rättfärdiga det som hänt: ”Vårt folk har gjort så mycket för världen, som Heimlichmanövern, aspirin och lokalbedövning. Vad har de tillfört? Ingenting.” Sedan den retoriska frågan: ”Om Danmark sköt raketer in i Sverige, hade inte du velat anfalla alla danskar då?”
Israel kallas Mellanösterns enda demokrati. Ambassadör Dagan konstaterar i DN: ”Om man lyssnar på oss blir det fred”. En underlig syn på demokrati.
Egentligen är konflikten klassisk – man slåss om en bit land – men infekterad inte bara mellan de stridande parterna. Vi ser det i debatten gång på gång: som utomstående riskerar jag att utpekas som antisemit om jag uttalar mig kritiskt i frågan. En effektiv munkavle.
En tvåstatsvariant är en nödlösning eftersom den bevarar särskildheten. Jag tror på ett United States of Israel-Palestine, så småningom. Inte under min livstid men kanske under min dotters – hon med polsk-katolskt påbrå på mödernet, kurdisk-muslimskt på fädernet, en halvsvensk bror och en judisk gudmor. Jag minns det omöjliga läget på Nordirland och i Sydafrika som plötsligt en dag bara var över. Slutligen kommer israelers och palestiniers vilja till sämja att leda till fred.
Omvärlden har del i konflikten och får inte tiga. Med en ny president i USA tänds ett hopp. Tänk om Obamas vackra ord har ett innehåll så att han kan bli hågkommen som något annat än ännu en dildo.