Den nya lyxen – alldeles äkta fejk

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Modejournalisten Martina Bonniers bok ”Fashionista” är en snackis innan den ens kommit ut i bokhandeln. Grattis.

Nu lever vi i en tid där modejournalistiken är klubbad som den nya popjournalistiken men de ”äkta” fashionistorna börjar känna sig manade att träda fram och förbi de mer ja ... folkliga konkurrenterna. Det är dags att förklara läget typ. Så här gör du. Och det kommer tyvärr att kosta vad de än sagt till dig. Till exempel väskan.

Martina Bonnier verkar inte ha hängt med i väskdebatten – Sisela who? – för hon visar glatt upp sina 60 000 kronors-väskor. Och det här är egentligen inte en krönika om Martina Bonnier eller lyxväskan. Utan om fejkväskan.

I måndags pratade jag fejkmode i ”Studio Belinda” (TV 8) med bland andra Anders Rydell. Det var hans artikel i tidningen Bon för några nummer sedan som inspirerade oss att ta upp ämnet. Om hur miljardindustrin av piratkopierat mode/hushållsartiklar/teknik/etcetera exploderar i väst.

Sedan början av nittiotalet har Tullverkets beslag av fejkade produkter ökat med 1 000 procent och i dag är över 80 procent av det som beslagtas mode. De som handlar dyr märkesväska och vägrar fejk brukar försvara sig med att det är kvalitet. Att det äkta håller för livet. Men det är inte alltid sant. Oftast är det just märket vi vill åt för att visa att vi har råd. Att vi har koll. Kvalitén är inte alltid bättre. Min egen senaste märkesväska föll itu i handtagen efter en månad och fick skickas tillbaka till modehusets fabrik.

Anders Rydell anser dessutom att många fejkväskor görs i samma fabriker som de äkta och att vi inte kan vara säkra på att vi köper en äkta märkesväska på till exempel NK. Wow. Om vi inte kan vara säkra på att det äkta är äkta spelar det då någon roll om det är äkta alls? Då urholkas ju hela grejen med ”kvalitet” eller ”känslan”.

Vem vill casha 12 000 för fejk (många skulle/kan inte casha 12 000 för äkta heller, jag vet, men häng med i tankeexperimentet, please). Det här är en debatt som vi helt missat i Sverige. Kanske framför allt på grund av att de dyra märkena inte vill ha den.

Vi försökte förgäves få Louis Vittons pressperson i Sverige att komma till programmet i måndags men hon menade att ”det där talar vi inte om”. Kanske för att vi modeoffer inte ska komma på att vi ju är idioter innerst inne?

Men när nu fejkmodemarknaden växer så lavinartat (inte bara en kul grej på Asienresan längre?) måste det betyda att fler och fler skiter i känslan av det ”äkta”. Om det ser äkta ut – fejka! Det verkar vara ledmotivet, vilket sätter sina spår på en modeindustri som lever på att vi ska knarka ”känslan”. Men det är ju inte allt som väntar.

Jag citerar Anders Rydell i Bon:

”Frågan är om inte västvärldens konsumtion av kopior är det vackraste beviset på att vi håller på att förlora vår ekonomiska hegemoni. För vi shoppar inte som nyrika indier, japaner, ryssar och kineser. Den koloniala bilden av den rika västvärlden håller på att rämna. En värld där den gamla kolonialmakten Frankrike ligger på 20:e plats i rikedomslistan och där kinesiska har börjat ersätta franska och tyska i skolan. Framför allt är det ett faktum att öst producerar och väst konsumerar – vilket vi i hundratals år tagit för givet – som håller på att kastas om. Vi producerar allt mer ”Made in väst”-stämplad lyx, bara för att exportera den till det nyrika öst. Det är i Asien man i framtiden kommer att se Rolexklockor, Louis Vuitton-väskor och Rolls-Roycer.”

Så kanske Martina Bonnier inte bara är rätt i tiden utan mer ute i grevens tid. Om några år finns det inga fashionistas kvar här. De är lika outsourcade som våra bilfabriker. Om några år jobbar vi alla åt kineserna och har bara råd med kopior (fast snyggkopior, kanske snyggare än originalen).

Fejk har blivit äkta.