Kanske vi behöver bli tröstade av medierna

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Englas begravning sågs av 365 000 människor i lördags, på SVT. För eller emotdebatten hade då pågått länge redan. Som krönikör vet man ofta vad man tycker, om inte annat får man ju betalt för just det. Men jag vet fortfarande inte vad jag anser, eller känner, om att SVT direktsände begravningen. Jag har lyssnat och hållit med – nästan alla.

Helle Klein, till exempel, skrev en ledare här i Aftonbladet där hon försiktigt framförde viss kritik mot att vi i dag gör allt i medierna. Mycket riktigt skiljer vi oss, gifter oss, är otrogna, raggar, ligger, renoverar, hittar försvunna fäder från förr i medierna. Aldrig någonsin tidigare har vårt samhälle varit så här mediefierat. Konsumtionssamhällets konsumtion av medier är bulimisk.

Till och med journalister är ”sjuka”. Våra bylinebilder är större än någonsin. Det räcker inte längre för Janne Josefsson att vara ”Uppdrag gransknings” stjärna, han har också blivit tv-stjärnornas stjärna samt debattkung. Varannan journalist har en blogg (jag också).

Medieparen ställer upp och berättar allt om hur de har det under de få minuter medierna inte följer deras vardag. Det görs dokusåpor om nyhetsredaktionernas jobb och korrespondenternas vedermödor ute i världen. Framförallt skildrar vi sorg mer närgånget än någonsin förr.

Vem minns inte Pigge? En modern, om än ofrivillig, Indiana Jones-man som vägrade ge upp sökandet efter sin familjs kvarlevor efter tsunamin. Smutsig, blåmärkt, trött, stred han på, med journalisterna vid sin sida.

Hemkommen igen fortsatte det. Vi fick se honom både hoppa fallskärm och gifta om sig. Vi diskuterade om han sörjde ”rätt” eller om medierna hjärntvättat honom. Själv tyckte jag att det var obehagligt att få komma honom så nära.

Men nu – när jag ser Englas familj dela sin sorg med medierna och svenska folket – tänker jag något annat också. Att det kanske är obehagligt för att vi visst skildrar sorg dagligen, men inte ”vår” sorg. Jag menar, var och varannan dag kan vi ta del av en förtvivlad mamma eller en pappa någonstans i världen som håller ett sönderbombat barn i famnen. Då är vi inte så kritiska. För att de är långt borta? Föräldrar som inte är som oss?

Eller kanske för att vi envisas med att tänka att ”inte här, här händer det inte” trots att vår utrikesminister knivmördades på NK, barn före Engla rövats bort, unga män misshandlar ihjäl varandra, äkta män dödar sina fruar.

Men jag gillar det med vårt land. Att vi envisas med att inte vilja acceptera. Vi är till exempel inte ett land där mjölkpaketen från Arla dagligen pryds av unga ansikten som är bortrövade. Vi är gudskelov ett land som fortfarande vill veta vad vi gjorde fel, även om vi inte förmår rätta till det.

Kanske är det då inte så fel att medierna har fått rollen av att trösta. Vi är ett sekulariserat samhälle, utan en officiell tilltro till religion (även om många svenskar och nysvenskar tror på högre makter mer än någonsin). Vi är inte ett land där kistorna är öppna, där vi skriker ut vår sorg eller diskuterar den intellektuellt. Vi är ett land där det är tyst.

Det finns massor av sorgsna föräldrar därute som aldrig kommer att få krama sina barn igen, men de fick heller inga officiella begravningar, inte känna hela svenska folket som en varm famn runt sig. Det måste smärta. Att det är så förbannat tyst.

Men just därför ska det vara mediernas roll, anser jag, att skildra detta. Det gäller bara att balansera och kunna stå för vilka vi väljer att skildra och varför. På samma vis som vi vill att vårt rättsväsende utbildas för att till exempel få mer kunskap om sexövergrepp borde vi journalister utbildas mycket mer i hur vi ska intervjua anhöriga och skildra sorg.

Men min poäng är egentligen denna. Jag har kommit fram till att det är okej att jag inte vet om jag var för eller emot att SVT sände begravning. De stora frågorna i livet är svåra och komplicerade. I slutänden är det viktigare att vi tar reda på hur vi kan upptäcka nästa Anders Eklund i tid. Hur vi kan fortsätta vara ett land utan barn på mjölkpaketen.