Bang är knädjupt i gnällträsket
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ofta blir mina kvällstidningssystrar och jag beskyllda för att pilla oss i naveln och att vara gnälliga. Det stämmer ju. Ibland.
Men i senaste numret av feministiska tidskriften Bang möter vi våra överkvinnor. Det är som SM i gnäll. Det är en sak att skissa en agenda eller problemformulering utifrån det självupplevda. Jag älskar när folk gör det. En annan sak är att helt lida brist på självinsikt eller bara ägna sig åt gnäll.
Skribenten Sanna Berg till exempel. Hon definierar sig själv som arbetarklass och tycker att det är jobbigt att exotiseras av sina medelklasskompisar. Visst, hennes kompisar framstår som riktiga airheads, så till den milda grad att man undrar varför hon inte bara skaffar nya vänner.
Samtidigt, hon anklagar dem för att ha en klyschig bild av arbetarklass, som bingoskrapande trash, men hennes bild av medelklassen känns ungefär lika hemsk. De har inga (ekonomiska?) problem och alla har åkt räkmacka in i yrkeslivet.
Bergs känsla av otillräcklighet ser hon speglad i det faktum att hon inte äger en Ipod (vilket i sig inte är någon direkt klassmätare) eller när hon åker i någons familjs nya bil som kostar mer än hennes mammas hus. ”Men jag säger självklart aldrig något för va fan ska mina kompisar göra åt att deras päron är rikare än min morsa?” Eller hur, vad fan ska Bergs polare göra åt det?
Jag har själv ägnat mig åt att kokettera över min ”förortsbakgrund” just för att jag insåg att det gav mig lite särstatus, på gott och ont. Men till slut spyr man på sitt eget bakåtvända skryt. Det börjar gå inflation i kulturmänniskor som vill lyfta fram sin arbetarklassbakgrund. Som skriver om vilka förorter de bor i, vilka sjuksyrror de umgås med eller hur jobbig medelklassen är.
En av få som klarar att lyfta en viktig diskussion om klass är Susanna Alakoski. Utan gnäll, utan att fastna i klyschor eller det totalt självupptagna, skriver hon i samma nummer om hur klassamhället fortfarande slår ner många människor och skapar fruktansvärda underlägen och klyftor.
Men snart är man tillbaka i gnällträsket med nästa skribent, Anna Adeniji. Hon hatar inte medelklass, utan normen om familjen och äktenskapet. Så långt är jag med.
Men Adeniji vill veta varför hennes kompis ska gifta sig och kompisen försöker försvara sig och vänder sedan ljuset mot Adenijis livsstil och kritiserar hennes brist på monogami.
Adeniji skriver: ”Varför tar hon rätten att kritisera mitt sätt att leva, när jag måste le glatt och komma på hennes jävla bröllop.”
Men hallå! Hela jävla texten har ju gått ut på att du dissar sättet din kompis vill leva på. Hur närsynt kan man bli egentligen? Tacka nej till bröllopet vet ja!
Aase Berg skissar beskäftigt på ett bättre liv, bortom Mama och Family Living-konceptet, konsumtions- och karriärshjulet. Det våras i stället för den alternativa livsstilen på landet (som Aase Berg själv ägnar sig åt). Avskalat, utan pengahets, med långtråkigheten och kulturen som ledstjärnor. Vilket ju bara är ett uppgraderat Mama/Family Living-koncept för de medvetna som anser sig ha genomskådat livslögnerna. Suck igen alltså.
På sista sidan väntar Maria Sveland som är aktuell med boken ”Bitterfittan”. Hon skriver om sin äktenskaps- och samlivsångest, gift med en man som hon är. Då har jag helt tappat tålamodet och vill skrika: SKILJ DIG DÅ FÖR FAN! SITT INTE DÄR OCH TJURA, TA TAG I DITT LIV!
När jag sedan prydligt lagt Bang i tidningshögen för återvinning är det bara att inse. Det här är feministisk intellektuell idédebatt à la 2007, och jag måste lägga mig själv i hårdträning om jag överhuvudtaget ska nå medaljplats i nästa gnäll-SM.