Sagan om Quick kan sluta i åtal – för åklagaren

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den rättsliga striden kommer att bli sval, undanskymd och rentav långtråkig.

Jag gnuggar händerna av förväntan.

Men därefter följer en lång, mycket lång fortsättning. Historien om åtta morddomar på lösan sand kommer nämligen att ta åratal att reda ut. Förloppet blir extra utdraget därför att ingen av domarna har prövats i högre instans. I så fall hade Quick och hans advokat kunnat gå till Högsta domstolen med hela rasket på en gång. Nu måste de i stället begäras resning för en dom i sänder, hos tre olika hovrätter, för Nedre Norrland, Övre Norrland och i Svea hovrätt.

Och så blir det taktik och psykologi. Domare är människor, de påverkas inte bara om föreställningar om sant och rätt, lögn och orätt, sådant som borde vara det enda som gäller när man ska pröva en resningsansökan. Domare tycker som många andra yrkesgrupper att det är olustigt att kritisera de egna.

Och om följaktligen Thomas Quick skulle beviljas resning för åtta domar för mord så är skandalen gigantisk eftersom så många domare har dömt fel.

För Thomas Quick och hans nye advokat Thomas Olsson gäller det att kunna hitta en väg förbi det här psykologiska hindret och det är ingen lätt sak.

Men det gäller förstås att gilla läget och rentav försöka göra nackdelen, att hela den orimliga soppan inte kan prövas på en gång, till en fördel. Och då blir det till att först begära resning i det mål där bevisningen är allra svagast, men där det också ser ut som om domstolen har blivit vilseledd. Då är det ju inte domarkollegernas fel om domen blev oriktig, då är det åklagarens, polisens och de partiska expertvittnenas fel.

Domen för mord på den israeliske turisten Yenon Levi sommaren 1988 uppfyller just de här taktiska kraven. Där finns utförliga resonemang i domarna som visar att domstolen har blivit vilseledd av undanhållen bevisning. Ett par glasögon som återfanns vid mordplatsen visade sig tillhöra en person som också enligt (undanstädade) vittnesuppgifter har uppträtt i mordoffrets jacka en tid efter mordet. Den förhörande polisen har under ed försäkrat att han inte ägnat sig åt ledande frågor eller enträgna upprepningar.

Men av förundersökningsmaterialet framgår att han, onekligen enträget, ställt 151 frågor om mordvapnet innan Quick slutligen hamnade ”rätt”. Dessförinnan hade han avverkat, sten, kofot, spade, fälgkors, campingyxa och vedträ. På samma sätt framgår att Quick i ett stort antal förhör lämnat uppgifter om offrets skador som inte stämmer. Men efter att den rättsmedicinska undersökningen har kommit förhörande polis tillhanda så börjar Quick förunderligt nog komma med allt bättre uppgifter tills allt stämmer någorlunda. På samma sätt vinglar berättelsen om offrets packning, om var offret raggades upp och om offrets glasögon. Quick har genomgående haft fel i allt väsentligt innan han hjälpts fram till rätt svar. Och domstolen har bara fått Quicks sista versioner presenterade och alltså förts bakom ljuset av polis, åklagare och advokat.

Det är domarna i Svea hovrätt som kommer att få ta ställning till det här, sannolikt första, försöket till resning. Och det är särskilt aptitligt för dem eftersom deras domarkolleger tycks ha blivit lurade. Det kan mycket väl gå vägen.

Därefter inträder märkligt nog samma psykologi som när Quick dömdes i rättegång efter rättegång. Har den bekännande seriemördaren fått igenom sin första fällande dom blir det, inte enligt lagens bokstav men i verkligheten, lättare att få igenom nästa fällande dom. Och ännu lättare den tredje och fjärde gången.

Har han fått resning av Svea hovrätt en gång och därefter blivit frikänd, vilket är en om inte automatisk, men mest sannolik konsekvens, så blir det lättare att få igenom nästa resningsansökan. Och så kommer det att rulla på. Dessvärre i åratal.

Den rent rättsliga striden kommer att bli sval, undanskymd och rent av långtråkig. Hettan kommer vi att finna på annat håll. Överåklagare van der Kwast riskerar i bästa fall att bara pensioneras i vanära, i sämsta fall att åtalas. Liksom den förhörande polisen som fått ihop allting rätt till slut. Och en och annan journalist drabbas än värre. Det blir mycket underhållande. Men långt.