Ingen människa vill vara arbetslös

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Saker man minns. Byggnaden var precis så grå som en arbetsförmedling bör vara för att inte inge några falska förhoppningar. Ett monument över och för sådana som mig. Människor som inte klarade av att öppna sina egna dörrar. Människor som inte var i färg. Handläggaren, en page med läppstiftsleende, satt bakom sitt skrivbord och gjorde ingen ansats att resa sig upp för att hälsa när jag steg in i rummet. Varför skulle hon? Jag var en arbetslös, en titellös. En som klottrade ner meningslösheter i almanackan så att bladen inte skulle se så vita ut. Kom ihåg! Kom ihåg vaddå? Kenodragning klockan 18? Ordlekar på tv klockan 10? (Och i går klämde jag "fartyg på tre bokstäver som börjar på B och slutar med T" fortare än Ann-Christin från Tomelilla.)

Man hade sina stunder. Man tröstade sig med dagdrivande idoler som George Costanza och hunden Rocky. Dagdrömde om att man en dag skulle plocka upp en fiol eller ta tag i en höjdhopparstav eller sätta sig i en gocart. Sedan skulle det visa sig att man hela tiden hade varit en dold naturbegåvning. Som han, Rickard Juhlin, gympaläraren som upptäckte att han var född med en champagnenäsa, eller vad som helst, bara man kunde skilja sig från mängden och slippa den dagliga förnedringen.

Arbetslös. Arbetslös rimmar med värdelös och skräcken var att man skulle bli långtidsvärdelös. För det är konstigt hur snabbt det går. Hur arbetslösheten kletar sig fast och gör sig till en del av hela ens personlighet. Först tycker man inte att man har något att prata om. Sedan upptäcker andra att man inte har något att prata om. Och efter tre veckor utstrålar man lika mycket självsäkerhet som "Quizkid Donnie Smith" i Magnolia. "I really do have love to give, I just don"t know where to put it."

Plötsligt är man en enda stor ursäkt som står och rycker på axlarna åt sig själv på fester. En person som folk vill ge goda råd till, men som ingen vill ha goda råd av.

Så vad gör man? Man söker tjänster som man passar för, och man söker tjänster som man inte passar för. Man skriver strejta ansökningshandlingar och kaxiga ansökningshandlingar och ödmjuka ansökningshandlingar. Man söker tjänster som 500 andra söker, och man söker jobb på arbetsplatser som går i konkurs innan man hinner börja. Ena veckan skriver man om sitt ponnyintresse till en hästtidning, och andra veckan skriver man om sitt plötsliga undulatintresse eller intresse för bilar.

Ingen människa vill vara arbetslös.

Arbetslös är man dygnet runt,

alla dagar i veckan. Är man arbetslös finns det inga helger, inga semestrar, inga lunchpauser eller pauser över huvud taget. Arbetslös är man på fester och på släktmiddagar. På barnens dagis och när de kommer hem med klasskompisar efter skolan. Arbetslös är man när man ska köpa en bostad, och när man ska hyra en bostad. Arbetslös är man när en kille rusar fram till en på ett köpcentrum för att kränga på en ett mobilabonnemang - gratis telefon, jättebilligt att ringa. Inga hakar what so ever, kom bara med och skriv på, tills det visar sig att kunden är arbetslös, och försäljaren stelnar i en artig "tack, men nej tack"- grimas som brukar vara förbehållen kunden.

Det är den dagliga förnedringen, och när man lyckas ta sig ur den

är man fortfarande samma person som man alltid har varit. Man drar samma gamla dåliga skämt, man hänger på samma ställen, och man är varken mer eller mindre begåvad, eller mer eller mindre kapabel än när man gick omkring och var arbetslös.

Man hade bara tur. Man tog sig in. Man vill inte byta bort det mot någonting i världen. Och kanske är det någonting vi alla borde påminna oss om innan vi nu ger oss ut och jagar arbetslösa med blåslampa. Att det finns hundratusentals arbetslösa som skulle vilja byta plats med oss, men väldigt få av oss som skulle vilja byta plats med de arbetslösa.

"Är man

arbetslös finns inga helger, inga semestrar, inga lunchpauser eller pauser över huvud taget

Lena Sundström