När blev det ett straff att ta hand om sina barn?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Varför skaffade du barn? Själv har jag ingen aning. Var det ett medvetet val eller är det livmodern som bestämmer? Skaffar vi barn för barnens skull, för vår egen skull eller på grund av konventioner, påtryckningar, traditioner?

Oavsett vilket finns det tendenser som skrämmer mig när det kommer till hur föräldrar ser på sina barn och deras behov.

Jag läser en artikel i Barometern den 16 januari och håret reser sig längs ryggen.

”S sviker förskolelöften” lyder rubriken och jag läser. Texten handlar om att kommunpolitikerna före valet hade lovat att ge femtontimmarsbarnen fler timmar. Nu finns inte pengarna, därav sveket.

Men vem är det som sviker?

Femtontimmarsbarnen är till exempel de barn som har en föräldraledig förälder hemma, och med förälder menar jag naturligtvis mamma.

I anslutning till svekartikeln finns en artikel där två mammor får komma till tals, två mammor som tycker att kommunen borde erbjuda fler timmar till barnen.

Det skulle gynna alla, säger de och menar naturligtvis att det skulle gynna dem själva.

Så här säger mamma ett: ”Min treåring behöver mer tid på förskolan än femton timmar. Han är i behov av stimulansen och sysselsättningen.”

Jamen så ordna med det då. En treåring måste inte gå på dagis alls, särskilt inte när mamma är hemma med lillebror och i synnerhet inte mer än femton timmar.

Vad för slags sysselsättning är det förskolan erbjuder som är så sällsynt att den inte går att återskapa i hemmet?

Mamma nummer två säger: ”Helgen blir väldigt lång, fyra dagar, för min äldsta dotter som är 2,5 år. Det blir svårt med kontinuiteten.”

HAHAHA. Är hon dum på riktigt eller skojar hon?

Vad menar hon?

Att hennes 2,5-åring skulle komma tillbaka till förskolan på tisdagen, efter sin lååånga helg hemma med sin ickestimulerande familj och tycka ”Faen vad jag har kommit efter, nu hinner jag aldrig ikapp, ska det vara så svårt att få lite kontinuitet i den här verksamheten?”

Och vadå lång helg? Om man skaffar barn är väl tanken att man ska vara med dem så mycket det är möjligt?

Sedan när blev det ett straff, en självuppoffring att ta hand om de barn man satt till världen?

Förskolan måste finnas. Eftersom alla ska jobba så måste vi lämna ifrån oss våra små.

Men när vi går hemma? Med ett syskon som kanske sover tre timmar på dagen? När det ”äldre barnet” är två år?

Men har då inte mitt första barn varit femtontimmarsbarn?

Jodå. Astrid var 21 månader när Saga föddes och jag trodde att jag skulle avlida. Det heter inte tvåbarnschock för inte.

På första BVC-besöket undrade barnmorskan rutinmässigt hur det var hemma.

”DET ÄR FÖR JÄVLIGT” brölade jag och var återhållsam med den svenska återhållsamheten.

Till detta hade barnmorskan lite, för att inte säga absolut ingenting att tillägga.

Det är tufft att ha småbarn, det är tufft att skaffa barnen tätt. Men det är ingen som har tvingat mig. Det är ett val jag har gjort och jag ångrar det aldrig. Man gör ju sällan det.

Jag var jättetacksam för de femton timmarna. Men hade de inte funnits hade jag löst det ändå. De är ju trots allt mina barn.

Och jag hade hellre kastat mig på svärdet än att gå ut i tidningen och kräva mer dagistid.