Klart som f-n jag ska träffa kungen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-04-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag ska träffa kungen! Med mina finaste guldballerinaskor på fötterna och nyfärgat rött hår springer jag över slottsgården.
Jag går till uppvaktningen av kungen i Pelarsalen på Slottet, där stiftelser, organisationer och föreningar får lämna över gåvor.
Okej, okej, vi är inte "bästa vänner" och jag har skrivit mycket skit om både kungen och hans fru och ungar genom åren. Men han kommer säkert att fatta att det är inget personligt.
Att jag vill privatisera kungahuset, inte utplåna honom typ. Jag hade tänkt ta med mig en bensindunk till kungen i present förresten, eftersom jag läste i Aftonbladet häromdagen att han hade smitit från en bensinnota i Norge, men ångrade mig. Jag åker hissen upp med presskillen Morgan.
-När får jag träffa kungen? undrar jag förväntansfullt.
-Det får du inte. Du får vara i väntrummet med dem som ska överlämna sina gåvor, innan de går in.
Va? Inte träffa. Jag har gått på Nobelfesten och dansat med Göran Persson. Klart som f-n att jag ska träffa kungen!
-Jag kan stå i ett hörn längst bak, försöker jag hoppfullt.
-Nej, då måste jag släppa in alla, plus att det är fullt där inne, tyvärr, svarar Morgan vänligt.
I "väntrummet" står gubbarna i små klungor, rosiga om kinderna och småpratar. De har alla likadana mörka kostymer och svarta blankputsade skor. Stämningen är aningen fnissig.
Olof Stenhammar är här med "T46:an Motortorpedklubben". De ska överlämna en stor tavla med en motorbåt på.
En kvinna i snygg ljusblå dräkt kommer in i rummet i sällskap med två män. Hon heter Suzanne och är från Rotary där kungen är högste beskyddare. Hon ska överlämna ett stipendium i kungens namn på 450000 kronor.
De får instruktioner av en man i prålig dräkt med mycket guld på. Dörren till salen där kungen är öppnas.
Nina Eldh, informationschef på hovet, kommer fram och undrar om det är jag som ringt och undrat om kungens vigselring.
-Nej, vadå? undrar jag nyfiket.
-Han har ju vigselringen på lillfingret, så har det alltid varit, säger hon. Men nu vill någon journalist göra en affär av det.
Plötsligt hajar jag till, en same har kommit in i väntrummet. En man vid namn Nils Erland Walkeapää, från Renägarförbundet. Han lyser i regnbågens färger i sin samedräkt bland alla filtkostymer. Han ska bland annat ge kungen en kastlina att fånga renar med och ett bälte att hänga kniven i.
-Å så ska jag bjuda upp honom på renmärkning, säger han.
För några år sedan träffade Nils kungen. Kungen har två renar "där uppe".
-Han e bra. Enkelt. Trevlig, konstaterar Nils.
Snart är det hans tur pch nu äntligen får vi journalister hänga med in.
I mitten på en stor matta i Plenisalen står kungen och Silvia. De ser små ut i det gigantiska rummet. Längs väggen står vi, några Säpovakter och lite annat löst folk. Nils går fram med sina presenter. Det hörs lite spridda fniss när Nils plockar fram kastlinan.
-Då får jag gå hem och träna, säger kungen.
Silvia känner på den med ena handen och ler. Sen får kungen pröva skärpet som Nils har med sig.
-Vad fint, nu är jag fullt utrustad, säger kungen och det fnissas igen.
Sen går jag. För jag inser att det blir ingen tête-à-tête med kungen och i väntrummet är det bara skittråkigt och ingen valuta för mina skattepengar om vi säger så! Byebye knugen.