Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Strumpköp i Sverige som en tidig Bergman

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-08-20

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var rad efter rad efter rad med herrstrumpor. Ställ efter ställ. Alla prydligt hängda på såna där särskilda strumpgalgar, om ni vet vad jag menar. Små galgar som ser ut som om de är gjorda för att åkersorkar ska vårda pressvecken på söndagskostymen. En härligt färgglad strumpkaskad.

Och där förstod ni förstås att jag ljög. För att köpa herrstrumpor i Sverige är som att fastna i en tidig Ingmar Bergman-film. Tystnaden. Inte Fanny och Alexander, i alla fall. Det är grått, svart och lite vitt. Bara precis lagom med vitt för att understryka det gråa. Ibland spexas det till med en modig marinblå. Valet för byrådirektörer som känner sig lite wild and crazy.

Fast svenska herrstrumpor är i regel korta. Till skillnad från Bergmanfilmer. Någon måste ha fått för sig att svenska män har särskilt läckra vader. För vackra för att döljas. Sätt icke din vad under skäppan, är strumpstickarnas valspråk.

Ja, eller under strumpan, då.

Så stod jag och tänkte, ungefär, när tjänstgörande bodknodd noterade mina bekymrade anletsdrag. Han erbjöd sig att hjälpa till. Vänligt av honom.

- Har ni möjligen strumpor med något slags färg?

Jajamän! Nog fanns det. Och jag följde det stolta leendet fram till den ofantliga strumphyllans skämt- och skojavdelning. Där fanns ett par strumpor i vinrött. Eller inte riktigt vinrött. Mer liksom brunrött som av misstag lämnats i maskinen med något svart som fäller. På 90-gradersprogrammet, att döma av strumpornas längd.

Jag sa inte så. Man behöver inte säga allt man tänker. Fast ibland blir det tydligt ändå.

Ett ögonblicks tystnad. Tvekande. En blick över kanten på livets hisnande avgrund. Precis som i Bergmanfilmerna. Så sken expediten upp:

- Man kan säkert beställa på internet.

Inget ont om honom. Och jag inser att strumpor egentligen inte är något att orda om. Ingen huvudsak. Jämfört med mycket annat. Världssvälten, Nordpolens smältande is och Big Brother-Lindas lägenhetsjakt, till exempel.

Men är det verkligen meningen att en stackars expedit på ett av Sveriges största och finaste varuhus ska behöva råda kunder att köpa strumpor på internet?

Måste man ha dator för att slippa gå kippskodd? Eller ska alla ouppkopplade klä sig som begravningsentreprenörer?

Jag bara undrar.

Det kan man väl få göra. För det är de små sakerna som gör det. Hur ska man orka tänka på de där viktiga, mörka, allvarliga sakerna om man inte ens får lätta upp skenbenen med ett par färgglada strumpor? Riktiga strumpor. Såna som hänger på små åkersorksgalgar. Inga virtuella it-strumpor.

Kroppsmålning och skavsårsplåster är väl vad som återstår. Det känns lite Bergman, det också.

Johan Hakelius