Per Albin Hansson vägrade ge den norske kungen fri lejd
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2006-04-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Den 9 april är ett ödesladdat datum för alla äldre nordbor. Den 9 april 1940 ockuperade tyska trupper både Danmark och Norge. Finland var redan indraget i andra världskriget.
Skulle kriget nu komma till Sverige också?
Den svenska regeringen hade fått många varningar dagarna innan. Underrättelsetjänsten visste att tyska trupper lastades på fartyg och att en större aktion planerades norrut. Statsminister Per Albin Hansson skrev i sin dagbok den 2 april att ryktena talade om tyska aktioner för att skydda de svenska malmfälten. "Vi förhålla oss lugnt avvaktande, demobiliseringen i norr fullföljes", det vill säga de cirka hundra tusen inkallade soldaterna som inkallats under vinterkriget, skickades hem.
Den 3 april telegraferade konsuln i Stettin att tyska flottan var redo för aktion mot Norge. Den dagen skrev Per Albin i dagboken: "Lugnande rapporter". Nästa dag krävde ÖB Olof Thörnell att Sverige skulle mobilisera, han hade fått starka indikationer på ett nära förestående tyskt anfall mot grannländerna. Överdrivna rykten, sa statsråden, varpå högerledaren Bagge åkte på semester till Storlien. Det blev ingen svensk mobilisering. För dyrt. Den dagen åkte Per Albin till Stigtomta för att hålla ett föredrag.
Klockan 05.00 torsdagen den 9 april väcktes Hansson av telefonen. Tyskarna har anfallit Danmark och Norge; det tyska sändebudet i Stockholm skulle lämna en not vid sjutiden. Klockan 09.00 satt den svenska regeringen samlad med kung Gustaf V och kronprins Gustaf Adolf närvarande.
Hitlers krav var: Svensk neutralitet. Ingen mobilisering. Rätt att få använda det svenska telefonnätet till Norge. Fortsatta malmleveranser till Tyskland. Alla engelskinspirerade sabotage av malmfälten måste förhindras. Ingen svensk flottaktivitet utanför svenska territorialvatten.
Kronprinsen ville ge ett skarpt svar och att Sverige genast skulle mobilisera. Svaret blev en kompromiss. Fortsatt neutralitet men med rätt att vidta nödvändiga åtgärder för att försvara neutraliteten.
Sverige låg öppet då tyskarna invaderade våra grannländer. Ingen svensk hamn var spärrad, inte ett enda av de nybyggda skyddsvärnen längs Skånes kust var bemannat. Gustaf von Platen, som då var inkallad vicekorpral, berättade en gång för mig att deras vapen var föråldrade. Trossen var hästförspänd. Det fanns en tredjedel så många pansarvärnskanoner som det hade behövts vid ett eventuellt anfall, det fanns några få kulsprutepistoler och knappast någon ammunition till dem. Svenska arméns ammunitionsförråd hade bara räckt för en veckas krigföring.
Våra gränser var lika oförsvarade som Danmarksgränsen. I hela Skåne fanns det förutom landstorm och luftvärn bara ett enda stridsdugligt kompani och några få kanoner.
Nu skickades alla tillgängliga resurser till Riksgränsen, Östersund, Falun och Skåne.
I Värmlandsskogarna närmast den norska gränsen fanns delar av det svenska kavalleriet. En ryttartropp kommenderades fram i gryningen den 9 april för att spana till häst vid gränsen. Där satt de svenska kavalleristerna lika beredda som nyss de polska att göra chock mot tyskarna - om de skulle dyka upp.
Inom några dygn var Sveriges handelsvägar avskurna västerut. Skagerack minerades och vårt land var fast i en säck. På den norska sidan av gränsen pågick strider.
Den 12 april dök den sextioåttaårige norske kungen Håkon VII iförd norsk generalsuniform och hans familj upp vid gränsen nära Särna. De var jagade av tyskt flyg och tyska trupper som försökte ta kungen till fånga. Kunde kungafamiljen passera genom Sverige på flykt till England? Enligt internationell lag var Sverige tvunget att internera alla militärer från ett krigförande land som kom över våra gränser. Ilsamtal utväxlades mellan gränsstationen och regeringen i Stockholm.
Per Albin meddelade att kungen skulle interneras omedelbart eftersom tyskarna annars kunde tro att vi var på Norges sida i kriget. Bestört återvände den jagade norska kungafamiljen tillbaka till kriget. Kungen lyckades senare ta sig ut med brittisk hjälp, men den norska kungafamiljens bitterhet mot Sverige skulle sitta i till långt fram i vår tid.
Danmark ockuperades på några timmar och redan under det första dygnet lyckades tyskarna inte bara inta Oslo och alla viktiga hamnstäder i södra Norge utan även landsätta trupper i Trondheim och Narvik. Långt senare har det kommit fram uppgifter om att Churchill och de allierade planerade anfall eller i alla fall större bombräder mot de svenska malmfälten för att förhindra leveranserna till Tyskland eller att tyskarna själva ockuperade gruvorna.
Avsikten med den tyska ockupationen av Danmark och Norge var dels att få bra baser för det kommande anfallet mot England, dels att skydda de för tyskarna livsviktiga svenska malmleveranserna, för under vintermånaderna fördes malmen ut över Narvik.
Dessutom hade Hitler naturligtvis som slutmål att ansluta alla de nordiska "germanska" länderna till det tänkta Stortyska riket. I det riket skulle nordborna givetvis bilda en elit för sig.