Missbruk sitter inte bara i generna

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hjärnforskare har, enligt en stort uppslagen artikel i Svenska Dagbladet, listat ut att missbruk, oberoende av vad man missbrukar – droger, tobak, spel, sex eller någonting annat – förändrar missbrukarens hjärna på ett likartat sätt.

Forskarna dristar sig till och med till en mer uppseendeväckande formulering: man talar om att beroende egentligen är en kronisk hjärnsjukdom och att missbruk kan ses som en form av självmedicinering.

Boven i det neurokemiska dramat är signalsubstansen dopamin, säger experterna. Missbrukande människor har fel på dopaminbalansen i hjärnan.

Dopamin är ett ämne som utsöndras i cellerna i vårt centrala nervsystem och som styr vår förmåga att känna välbehag.

Dopamin flödar rikligt i huvudet på oss när vi äter eller dricker något gott, när vi har sex eller när vi blir ömsint smekta. Men också en god estetisk upplevelse, som en givande bok, vacker musik eller vårhimlen en afton i april får dopaminet att dansa runt i våra nervbanor.

Dopamin är det organiska underlaget för vår psykofysiska upplevelse av lycka, glädje och njutning. Dess flöde i vår kropp regleras i princip av livet självt, av vår biologiska utrustning som i sin tur är mottaglig för våra upplevelser och erfarenheter.

Dopaminproduktionen kan emellertid manipuleras på ”konstgjord” väg. Droger är en välkänd metod. Somliga ger häftigare dopaminkick än andra – alkohol, opiater eller centralstimulantia växlar ut större mängder än exempelvis nikotin eller maniskt hasardspel, men alla har inverkan på dopaminet.

Emellertid kan människor vara födda med bristfällig dopaminproduktion. De har en större benägenhet än andra att försöka kompensera denna brist genom att söka den extra tillförsel som droger eller häftiga upplevelser kan ge.

Människor kan också lägga sig till med en (o)vana att söka extra kickar alltför frekvent (exempelvis att dricka

för ofta, för mycket och/eller röka som besatta). Då ådrar de sig överproduktion av artificiellt triggat dopamin vilket leder till att kroppens naturliga produktion minskar. En obalans liknande den medfödda uppkommer.

I båda fallen blir resultatet beroende: har man råkat ut för denna rubbning i hjärnans kemiska flöde måste man ha substitutet.

Allt detta bär ju det logiska förnuftets prägel och det finns ingen anledning att ifrågasätta forskarnas rön. Men är frågan den danske dramatikern Ludvig Holberg en gång ställde därmed en gång för alla besvarad:

Super Jeppe därför att han har fått vajsing på dopaminbalansen i hjärnan? Har människor som missbrukar inte längre något ansvar för sina missbruk, för sina liv?

Så kan det enligt min uppfattning inte vara.

Att forskarna har lyckats få korn på signalsubstanserna, de organiska kedjereaktionerna i våra hjärnor, innebär inte att själen är avskaffad. Dessa upptäckter bekräftar bara det förnuftiga biologer liksom också psykiatriker och psykologer har hävdat i decennier:

Det råder ingen motsättning mellan kropp och själ. Alla våra ”andliga” upplevelser tar plats inom oss via en organisk, biologisk reaktion.

När vi befinner oss i djup sorg för att någon vi älskade har dött, ”produceras” denna djupa känsla av förtvivlan primärt av erfarenheten som sätter igång neurofysiologiska processer i vår kropp och i vår hjärna som får oss att känna oss eländiga.

Att dopaminbalansen i hjärnan har råkat i olag kan initialt bero på allt möjligt: stress, förluster, motgångar, medfödd psykisk ”skörhet”, hopplösa levnadsförhållanden. Anledningen kan också vara mer medicinsk/biologisk: vi är födda med denna brist eller vi förvärvar den kroniskt.

De nya rönen befriar oss inte från ansvar för våra liv men gör det lättare för oss att bli hjälpta när vi hamnat i psykofysiska beroenden vi inte kommer ur.

Yrsa Stenius