Tomten är röd - och kommunist
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-12-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ho! Ho! Snart är det jul igen och jag sitter här och tänker på Karl-Bertil Jonssons julafton. Eller kanske snarare pappa Tykos klassiska utrop; "Jag har närt en kommunist vid min barm!"
Men vi kanske kan komma tillbaka till Tyko och glöggen senare.
Först finns det nämligen några saker som jag undrar över.
Är kommunistiska diktaturer bra, eller är kommunistiska diktaturer dåliga?
Jag menar, jag trodde att vi var överens. Vi verkade så överens. Vi tvingade till och med Lars Ohly att tvätta munnen efter att han hade tagit ordet kommunist i sin mun.
Nu för tiden är Lars Ohly rumsren, åtminstone när han vistas ute bland folk. Kanske sitter han i en garderob på kvällarna och säger sitt allra fulaste ord i smyg precis som Lisabet i Madicken.
Vad vet jag. Och vad bryr jag mig egentligen? För mig får Lars Ohly gärna kalla sig kommunist.
Det är inte Lars Ohlys naiva inställning till kommunistiska diktaturer som är det stora problemet - om ni frågar mig.
Problem har vi allihopa. Och det är väl därför som jag känner mig lite lätt förvirrad nuförtiden.
Jag har nämligen alltid trott att det var Gulag och Stalin och avrättningarna som var problemet när vi gick i taket över att folk kallar sig för kommunister.
Att det var det som var grejen.
Ni vet, diktator-prylen, kommunismen som ideologi och människor som avrättas med ett skott i nacken. Det är först på sista tiden som jag har börjat fatta att det inte alls är det som är haken. Egentligen.
Vi har inte några problem med kommunismen - så länge den förser oss med billiga leksaker till jul och mikrovågsugnar till Galne Gunnar-priser.
Inte ens de 15 000 avrättningar som sker varje år i Kina, är en stor grej för oss.
Organ från avrättade har tvärtom blivit en handelsvara i väst, med en unik möjlighet till framförhållning eftersom man för en gångs skull vet exakt när donatorn i fråga skall dö.
Något som brittiska patienter både har börjat upptäcka och uppskatta enligt The Guardian i veckan.
Med andra ord.
Vi blir bara bättre och bättre på att komma underfund med vad vi kan ha en kommunistisk diktatur till.
Och vi har upptäckt att det är rätt mycket.
Hade Stalin bara förvandlat strafflägrena till tomtens julverkstad, gjort business av de avrättades kvarlevor, och låtit marknaden i väst få tillgång till diktaturens hela paketlösning med kuvad arbetskraft, mediacensur och förbud mot fria fackföreningar, så hade han bergis också varit hemma.
Kommunist - javisst! Bara det inte är trist. Och Kina är långtifrån tråkigt i dag. Vi har gått från en depp-kommunism som levererade tomma köttdiskar och köer runt kvarteret och Trabanter, till en glad-kommunism som kan producera allt. Det räcker för oss. Då kan vi överse med det andra.
"Det är annorlunda att bo i Kina", som en framgångsrik svenska säger i ett reportage i ett av de glassigare månadsmagasinen.
Annorlunda för att det är "lätt att bli bortskämd eftersom man kan unna sig sådant som man vanligtvis inte har råd med hemma, som regelbundna skönhetsbehandlingar och städerska".
Eller som en annan exalterad företagare uttryckte det; "Potentialen här är enorm". You say!
I Kina kan företagen släppa ut gifter rakt ut i floder och vattendrag utan att någon protesterar.
I denna stund sitter (med visst bortfall för de som har tuppat av på grund av utmattning efter ett 6.30 till klockan 4.00 pass) unga kvinnor i Kina och jobbar sju dagar i veckan för en månadslön på cirka 700 kronor.
Armarna är fulla av ärr efter de brännskador som de får av den 200 grader varma plasten som skall bli till leksaker till våra ungar.
Så. Tillbaka till Tyko och glöggen.
Vi när en kommunisk diktatur vid vår barm.
95 procent av alla de leksaker som säljs i Sverige har tillverkats i Kina.
Och för alla er som inte klarade av att Lars Ohly kallade sig för kommunist kan det nog vara läge att förbereda ungarna på en jul med inslagna mandariner och russinpaket i år.
Tomten är nämligen inte bara röd. Tomten är kommunist.
Inbilla er inget annat.
Lena Sundström