Nu vill hon dölja det som är sant

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Först vill jag bara säga att jag aldrig har haft några problem med folk som byter lag. Inte ens när Figo bytte från Barcelona till Real Madrid och folk kastade in ett avhugget grishuvud på plan, tyckte jag att det var ett problem. Det var bra underhållning. Kändes lite som att få Sopranos och Sportspegeln på samma gång. Vilket kanske inte är en helt lyckad kombination i längden. Men som engångsföreteelse, helt okej.

Okej är det också när ukrainska skidlöpare åker omkring i de svenska färgerna i spåren och man sitter där och hejar, tills man upptäcker att man har stått på huvudet för någon som man inte ens klarar av att uttala namnet på. Eller när man kollar på Scorseses ”The Departed” och tänker ”Gud vad skönt att president Bartlet dök upp precis när det körde ihop sig”. Man väntar på att han skall krossa de korrupta skurkarna genom att slänga ur sig några väl valda visdomsord på latin, tills man till slut måste acceptera att Bartlet, världens fria ledare, inte vill vara med och leka leken ”Bartlet, världens fria ledare” längre. Att han har återgått till att bli Martin Sheen – skådespelaren.

Men som jag sa, det är okej det också.

Då finns det andra lagbyten som är svårare. Lagbyten som är sidbyten som känns så fullständigt ur det blå att det är omöjligt att hänga med.

Som om Sverker Olofsson skulle sluta på Plus för att börja jobba på TV-shop i stället. Som om någon skulle skicka in tomten bara för att lura in ungar i en bil.

Det finns de som gör det. Plötsligt står Helena Stålnert i ens tv och säger att hon är säker på att Saab har rent mjöl i påsen när det gäller Jas 39 Gripen, utifrån de källor hon har.

Och det är som med Bartlet, det enda man ser är ett ansikte som man har lärt sig att lita på. Rösten är densamma och den stadiga blicken är densamma. Det handlar om någon som har jobbat som journalist sedan 1975 och varit på Aktuellt sedan 1987. Någon som så sent som för två år sedan skulle kunna sitta i rutan och sä

ga att nu har Danmark invaderat Skåne och man skulle tro på det utan att ifrågasätta. Sätta ihop en egen liten motståndsrörelse och gå under jorden och börja bunkra mat. På den nivån.

Själva framhåller kommunikationsdirektörer ofta att det inte ingår i deras jobb att ljuga. Att det möjligtvis handlar om att inte berätta precis allt de vet. Som jag ser det handlar det mer om vad man kan tänka sig att skydda. Eller som Göran Rosenberg uttryckte det i en analys av Carl Bildt i ett annat men liknande sammanhang: Att till högsta möjliga kurs växla in ett kapital mot en annan och mer lätträknad valuta. I det här fallet, växla in ett förtroendekapital mot en påse pengar.

Hur gör man en sådan resa? Hur ägnar man ett helt liv åt att dra fram sanningar och förklaringar i ljuset för att sedan bli chefskoordinator när sanningen skall gömmas så att den inte kommer fram? Det är ju inte bara som att börja sparka en boll åt det andra hållet. Från att ha varit chef på Aktuellt står Helena Stålnert i dag och övervakar intervjuer så att reportrar inte skall ställa ”fel sorts frågor”.

Och plötsligt är ”fel sorts frågor” det som var rätt sorts frågor innan. Så det blir lätt förvirrande. (Speciellt för reportrar som har haft Helena Stålnert som chef och som fortfarande jobbar åt chefer som Helena Stålnert känner.)

Jag vet inte om ni har sett ”Thank you for smoking”. Nic Naylor kämpar tappert hela filmen igenom för de riktigt soppiga idealen. Han är typexemplet på en kille som är fruktansvärt pålitlig i sin pålitliga opålitlighet.

Och hellre det. I dag har Helena Stålnert redan börjat säga saker som ”De flesta journalister gör ett väldigt bra och gediget jobb. Men alla kanske inte använder de schysta arbetsmetoder som jag tycker att man skall göra.”

Om jag har avstått från att slänga ner grishuvuden på planen innan, vill jag börja slänga ner hästhuvuden nu.

Lena Sundström