Man kan nästan ana skadeglädjen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Åke Ortmark lägger pannan i dubbla veck i Agenda och suckar djupt. Han är skakad över hur Gudrun Schyman betett sig. Han är skakad och detta handlar om ett svek mot demokrati får vi tittare veta. Man får känslan av att hon inte bara borde ha avgått. Vi kanske skulle införa dödsstraff tillfälligt och elektrifiera henne?

Britt-Marie Mattson på Göteborgs-Posten försöker sätta det hela i perspektiv. Schyman visar mod som avgår, som står sitt kast och det ska hon ha någon respekt för, menar Mattson. Åke Ortmark skakar på huvudet. Häda inte, Mattson.

Men kanske har hon rätt. Kan det vara så att Gudrun Schyman inte bara är en sniken potentiell skattefuskare, hon är samtidigt modig? Kanske är kvinnliga politiker modigare överlag än sina manliga kollegor. I så fall är det bara sorgligt kan man tänka.

Ta Jan O Karlsson till exempel. Han visade prov på en girighet som borde vara oförenlig med sossepolitik. Han visade prov på snikenhet som ju inte stämmer överens med "vanligt folk", som det brukar heta. Laila Freivalds avgick utan att knorra efter en "lägenhetsaffär" men Jan O Karlsson hänger sig kvar. Usch för alla dessa kvinnor som tar sitt ansvar.

Gör som männen i stället - smit undan, häng er kvar, limma fast. Om ni inte får sitta kvar, försvinn inte från den offentliga arenan. Ta lite time-out och poppa sedan upp som gubben i lådan igen - som Rosengren trots porrklubbsbesöket.

Det måste vara Sveriges mest kontroversiella politiker i nutid som avgick i söndags. Man kan nästan ana skadeglädjen hos många som kommenterat "Schyman-affären" de senaste dagarna. Äntligen av med den där skatan. Den där jobbiga feministkärringen som satt som en blodigel på Alf Svenssons kristdemokratiska hals och alla andra som inte tyckte som hon.

Det fanns sidor hos Gudrun Schyman som många inte tålde. Hon har kallats maktfullkomlig och anklagats för att sakna egenskaper som ödmjukhet eller förmågan att lyssna på andra. Bo Lundgren har lyfts fram som en politiker att föredra - av till exempel Expressens ledarskribent Linna Johansson, med sin ska vi säga mer stillsamma och tillbakadragna ledarstil. Ni vet, den som gör att ingen vet om moderata samlingspartiet fortfarande finns eller är nerlagt.

Faktum kvarstår - vad folk än retat upp sig på hos Gudrun Schyman så försvinner nu en av få som orkat driva feministiska frågor av stor vikt för främst kvinnor från en ledande position i politiken. Och nu försvinner en av få som från etablerat håll tidigt vågade kritisera polisens agerande i Göteborg . Nu försvinner en av få som tidigt vågade ha en avvikande åsikt om kriget i Afghanistan i en tid när Sverige slutade fråga sig vad vi kan göra för vårt eget land och började fråga oss vad vi kan göra för USA. Nu försvinner en av få som oavbrutet ville diskutera konflikten på Västbanken. Och nu försvinner en av få politiker som faktiskt månad efter månad skrev krönikor i en liten sketen skoltidning i Stockholm.

Jag tror att Jonas Sjöstedt har rätt i vad han skrev på Aftonbladet Debatt i måndags. Politiken kommer bli mycket tråkigare utan Gudrun Schyman som partiledare för vänsterpartiet. Och om inte vänsterpartiet lyckas hitta en ny stark ledare kanske det är dags för miljöpartiet att försöka locka över de unga, kvinnor och invandrare som röstade på Gudrun Schyman lika mycket som de röstade på själva partiet hon företrädde.

Men nog om det. Nu tycker jag att vi kräver Jan O Karlssons avgång medan vi är igång. Kom igen folket, ni har väl inte glömt!

Belinda Olsson