Jag älskade honom sedan min barndom

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För två år sedan, på en hyllningskonsert till minnet av Monica Zetterlund, satt jag i Stockholms konserthus salong och betraktade Hans Alfredson som var konferencier. Varje gång han gjorde entré på scenen samt även vid varje sorti applåderade jag allt vad jag orkade.

Jag ville, så högljutt jag kunde, visa min beundran för en man jag i mitt stilla sinne länge har betraktat som ett geni, av egenartat slag förvisso, men tveklöst geni i min värdeskala. Jag tänkte att jag skulle applådera honom så länge jag ännu kunde göra det.

Precis i samma ögonblick gick min tanke till Povel Ramel. Om någon kunde jämföras med Hans Alfredson i fråga om genialitet i en genre för sig så var det Povel Ramel, som jag hade älskat sedan barndomen i Finland.

I vintras bokade jag biljett till ”Povel à la carte” så fort det lät sig göras. Tyvärr drabbades jag av en elak hosta som gjorde att jag måste avstå från showen. Povel hade inte uppskattat mina rosslande inpass hur gränslöst hans sinne för både humor och komik än var.

Så till Povel fick jag inte ge någon dundrande tacksam applåd på hans ålders höst. Jag såg honom live många gånger men det hade blivit ett tag sedan senast.

Det var min far som introducerade Povel Ramel i vår familj. Pappa förstod sig på crazy humor och minst lika bra förstod han sig på genuin musikalitet.

Och visst var det musikaliteten, Povel Ramels virtuosa behärskning av musikens uttrycksmedel och av instrumentet piano, som försåg hans underhållning med dess konstnärliga djup.

Hans lek med språk och ton hörde organiskt ihop och föddes ur allvar. Sina hejdlösa kullerbyttor med språkets och musikens innebörder byggde Povel på att han kunde ordningen. Han visste hur ett språk används noggrant och uttrycksfullt. Han visste hur toner klingar rent, hur korrekta ackord ska låta, hur de anslås med följsam handled och känsliga fingrar.

Just därför, bara därför, kunde han tillåta sig att begå alla brott mot den språkliga och musikaliska estetikens regler som tänkas kunde utom mot den grundläggande: känslan för konstnärlig rytm och takt, för sillsalladens inre logik.

I spaltkilometrarna av nekrologer som de senaste dagarna har försökt fånga fenomenet Povel Ramel, som i likhet med Hans Alfredson vore världsberömda om de hade haft ett större språkområde till sitt förfogande, har man talat om hans vitsande och ordvrängande – och visst var det en av Povels karakteristiska talanger.

Men hans geni var humorn vars verbala kvickhet matchade musikens elegans. Ändå skulle jag aldrig kalla Povel Ramel för humorist.

Humoristers affärsidé är att kläcka roligheter så långt vitsförrådet och publikens tålamod räcker. En författare, artist och estradör med humor är däremot en människa med djup reflexionsförmåga och rörligt intellekt, som rör sig i paradoxernas, motsägelsernas, rike där det komiska och lustiga är ett sätt att närma sig det mänskligas gåtfulla ljus och mörker.

Kring Povel Ramel har jag en gång för mig själv lyckats definiera rikedomen i att vara finlandssvensk.

Vi var ett ganska stort sällskap som gästade kammarmusikfestivalen i Kuhmo i Finland för något år sedan. Alla var finskspråkiga utom min vän författaren, läkaren, kulturministern, jazzpianisten med mera Claes Andersson och jag.

Vi levde i den finskaste av finska miljöer och njöt av det och det finska språkets konkretion och bildrikedom samt av den finska atmosfären med dess galghumor.

En morgon, när vi något tröga i skallarna steg upp efter en osedvanligt sen konsert med eftersits, tittade vi på varandra och utbrast med en mun ”det är mååååndag morgon”!

Vi skrattade innerligt och ingen annan i sällskapet förstod någonting.

Yrsa Stenius