Almedalen är som Boschs feberdröm
Jag har aldrig riktigt orkat med det här med nätverk, som i det fula verbet ”nätverka”.
Inte så att jag saknar vänner eller bekanta. Inte så att jag har något emot att utbyta artigheter med medmänniskor som är någorlunda hövliga. Jag har visserligen aldrig förekommit på Facebook, men på de aningen mer formella delarna av det världsomspännande nätet finns min signatur och en ständigt växande lista med ”kontakter”.
Men sedan, då?
Vill man axla den fulla tyngden av att stå svarslös inför den frågan, är Almedalen rätt ställe. Ännu för tio år sedan kände jag mig rätt hemma här. De flesta som var på plats var bekanta, eller möjligen bekantas bekanta. Men nu …
I bokstavlig mening antar jag att alla i Almedalen fortfarande är bekantas bekanta. Större än så är inte Sverige. Men stämningen är en annan, på en gång mer opersonlig och mer intim. Det är som att bli nedsänkt i en av Hieronymus Boschs allra plottrigaste feberdrömmar – om du inte vet vad jag menar, googla och lär dig något – med ett par väsentliga skillnader. Folk blir till exempel inte stuckna med gafflar av smådjävlar eller slukade levande av bestar som är så konstruerade att de äter med rumpan.
Folk är tvärtom energiska, målmedvetna och sprudlande entusiastiska. Det är tjena-tjena och hejsan-hejsan. Det är som det måste vara när ett par busslaster för många släpps in på Gekås i Ullared.
Folkligt, klämmigt, framåt.
Och alla är vad som i vissa amerikanska filmer brukar kallas ”on the make”. Inte den sexuella varianten, för Almedalen är påfallande könlös. Här är folk på jakt efter pengar, anslag, makt, röster, erkännande, framgång. Cancerforskningslobbyister byter visitkort med vägentreprenörer. Landstingsbyråkrater sms:ar sina kontaktuppgifter till företrädare för hästsporten i Västsverige. Till höger och vänster, norr som söder, överallt finns början till en underbar vänskap. Och en till. Och ytterligare en.
Varför skulle inte en pensionärsombudsman ha nytta av att nätverka med en ”framtidsstrateg” inom förskolan?
Och där har ni ordet. Nätverkandets själva grundbult, den gemensamma överenskommelsen som allting vilar på: ”nytta”. I Almedalen har varje människa en användning för varje annan människa. Här är alla medel för varandras mål. Varje titel är ett löfte, värt ett leende och ett säljsnack.
Det rör sig om vuxna människor, så jag ska bespara er snusförnuftig moralism. Men jag orkar inte riktigt med det här med nätverk.