Det riktiga i att vara oriktig utan ångest
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-06-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Pojkvän och jag gick dyr andningskurs inför förlossningen. Jag skulle ju andas ut min bebis och i nödfall bara ta till lustgas. Sedan sökte vi plats på privata BB Stockholm eftersom vi hade hört att de hade så bra filosofi kring det här med förlossningar - varje förlossning är unik och varje kvinna ska respekteras efter sina behov. Insåg inte att jag var jämfota med senaste trenden, alltså på väg in i "naturlig-psykosen". Men plötsligt återkallades jag till verkligheten. Bebisen i magen hade inte vänt på sig utan låg med rumpan ner i stället för huvudet. Snabbt till Södersjukhuset för ett så kallat vändningsförsök. Stor norsk överläkare hängde sig på magen och försökte tvinga bebisen att göra en kullerbytta i magen. Bebisen rörde sig inte en millimeter. Ny tid för konsultation om hur vi ville föda i stället.
Vaginalt, i sätesbjudning - bebis med rumpa före eller kejsarsnitt. Jag - livrädd för operationer och sjukhus överlag tvingade till mig en röntgen av bäckenet för att se om jag kunde föda "normalt". Men i sista stund besinnade jag mig och det blev kejsarsnitt. Fick komma på förbesök och träffa barnmorskan som skulle vara med vid snittet. Hon heter Annika och är världens coolaste. Hon lyssnade på alla mina tusen frågor och sa sedan:
"70-talister är överinformerade. Har läst på om allt, men ställer ändå fel frågor. Det finns bara två relevanta frågor. Vem är det egentligen jag skaffar barn med? Och vem ska skära i mig/förlösa mig?"
Hm, försökte ta till mig hennes visdomsord men gick ändå och köpte bok om kejsarsnitt. Det var då det blev riktigt påtagligt för mig - det var då jag vaknade ur psykosen och såg klart hur de flesta myter om kvinnan utgår från moderskapet. Där finns de samlade, alla idéer om hur en "riktig" kvinna är.
Jag gråter över boken om kejsarsnitt. Bara historier om kvinnor som inte känner sig riktigt som riktiga kvinnor för att de inte födde vaginalt. Vissa hade inte haft sex på hur länge som helst för att de skäms för ärret. Ångrar att jag läste boken. Orkar inte gå omkring och känna mig som en oriktig kvinna. Blir bara förbannad. Tänker bli en kejsarsnittjej utan ångest och en dag peka ut det lilla ärret för min dotter och säga "titta, där kom du ut, du är en kejsarinna". Men pressen kom bara att öka när bebisen väl var född.
Lilla flickan kom till världen 26 maj 2003. Vackrast av alla bebisar i hela världen så klart. Lite groggy efter operationen får jag tag i en broschyr om amning. Denna naturliga handling som förenar kvinnor och deras barn (broschyrerna utgår ifrån att alla mammor kan/vill amma och att det inte finns några välfungerande Semp-barn i vårt samhälle). Från att ha tänkt att det är väl bara att lägga upp barnet till bröstet inser jag att det är det fan inte alls.
Flickan kan inte sträcka upp huvudet riktigt. Lägger tungan i gommen och gallskriker. Mamma gråter och håller fel. Tusen barnmorskor springer ut och in i vårt rum på sjukhuset med olika råd, någon försöker tvinga in mitt bröst i lilltjejens mun. Pojkvän står bredvid och lider. Jag fortsätter att gråta över de läskiga broschyrer om den naturliga amningen. Det visar sig också när jag börjar prata runt med kompisar att de flesta tycker att amningen var skitsvår i början. Men varför har ingen sagt det? tänker jag. Varför spä på myterna om allt naturligt som sker mellan moder och barn efter förlossning när det inte alltid är så? Utan det handlar ju i många fall om ett stenhårt träningsläger från dag ett där pappa håller i bröstet, mamma gråter och lillflickan skriker. Inte en vanlig bild i de fina gravidtidningarna och böckerna men väldigt vanligt den senaste veckan i vårt hem. Nu börjar vi lära oss, men det kom verkligen inte naturligt. Det kommer med hård träning.
Måste dock säga att jag är imponerad av vården i Sverige när det kommer till ungar. Jag har redan ringt barnakuten på Sös tre gånger (hon andas konstigt, hon har snor i näsan, verkar hon inte lite slö med mera), BB där vi låg samt amningsmottagningen. Och överallt svarar någon i telefon, tar sig tid, förklarar och reder ut. Tack gode Gud för det. För det finns inte bara inom en som en instinkt, vad än myterna om kvinnan och det heliga moderskapet påstår.
Däremot är det rätt skönt när man bestämmer sig för att skita i alla goda råd, slänger amningsbroschyren och bara gör sitt bästa. Utan att få ångest över hur riktig kvinna eller inte man är.Det handlar om ett träningsläger där pappa håller bröstet, mamma gråter och lillflickan skriker