Då körde en bebis om oss i vänsterfil

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Egentligen har jag ingen aning om hur allt hänger ihop. Jag har bara en känsla av att vi har gått vilse.

Sist jag var utomlands satt jag i en Merca-minibuss pressad mot sätet. Inga bälten, och tre elefanter där bak (för sådant har man ju lärt sig). 90, 100 knyck i timmen och ett avstånd till framförvarande bil som inte kändes tillräckligt svenskt. Precis då. Precis där. Precis när jag var som räddast, tystast, i samma ögonblick som man ser olyckan i svart på gult. Precis när man förväntar sig att allting skall förvandlas till ett enda stort vitt, ljussken.

Precis då blir vi omkörda av en sopbil som ligger jämsides med Merca-minibussen ett tag. Tre män sitter på toppen av ett gigantiskt svart sopberg, och det flobba-flobba-blåser i deras hår, och det ser ut som om de sitter och pratar om ditten och datten i någons kök. De skrattar och viftar på armarna, och några sekunder efteråt glider det förbi en hel skolklass på ett öppet flak på andra sidan av vår bil, och lite senare en tjej utan hjälm i blommig sommarklänning på en motorcykel med ett spädbarn utan hjälm inklämt mellan benen.

Har man tänkt att man skall ångestvråla ”det går för fort” och ”ursäkta, men vi har inte några säkerhetsbälten här bak” kommer man av sig när man blir omkörd av en niomånaders bebis i vänsterfil. Det gör saker med ens självbild.

Man har intalat sig att man är rebell. Man kommer från en omgivning där man är borderlinemorsa bara för att man inte är typen som orkar dra med sig bilbarnstolen när man åker på semester och för att man har gaffatejpat sig igenom barnens uppväxt.

Sedan inser man plötsligt att man är någonting annat. Man är svensk. Man är anal.

Det är som att hamna mitt i Allrams Höjdare med en massa glada neonhåriga figurer som jazzar fram i vardagen och själv blir man ängslige Lipton som har fått lära sig att livet bara är bra om det är riktigt, riktigt säkert.

Någonstans börjar man ju funde

ra. Hela det här gigantiska glappet mellan ”vad skönt att min man inte kasade av sopberget i nittio kilometer i timmen på väg hem från jobbet den här dagen heller” och ett samhälle som vårt som består av kontroller och nollvisioner och trepunktsbälten och typgodkända bilbarnstolar och Ikea som drar in sina vaser om de har för vassa kanter.

Är vi lyckligare? Gör det oss lyckligare? Någonstans har vi fått hela det här enorma utrymmet att fundera över om dagis är bra och om spädbarn skall utsättas för RS-virus på Ica och om glasspinnar är tillräckligt könsneutrala för att vi skall kunna leva med dem i sommar. Någonstans har vi fullständigt tappat perspektiven.

Häromkvällen ringde en polare, nyss hemkommen från ett föräldramöte på dagis. En farsa hade rest sig upp mitt i saftkalaset och kaffestunden och kört en egen powerpointpresentation över den låga utbildningen hos de närvarande förskolefröknarna i småbarnsgruppen. Egenframtagen statistik och allt det där. Väldigt på riktigt för någon som trots allt inte var inhyrd kursledare.

En dag senare rapporterar en annan person från ett föräldramöte i en övre medelklassförort i Stockholm. Barnens lågstadielärare skulle sluta, klassen skulle få ny fröken och lynchstämning hade uppstått under föräldramötet vilket slutade med att en pappa ställde sig upp i bänkraderna och skrek: ”Det här bryter mot Genèvekonventionen.” (Under avdelningen: Mänskliga rättigheter; ”Alla har rätt till ett häftigt kök.”)

Det är möjligt att man borde se det som stor och alldeles gratis underhållning. Det är också möjligt att man borde se det som något annat. Riktigt vad det är vet jag inte än. Men min polare frågade mig om det här var normalt. ”Är det här normalt för ett dagismöte?” undrade han eftersom det ändå var hans första.

Och det är väl just det. När det normala blir onormalt och det onormala blir normalt. Var hamnar vi då?

Lena Sundström