Det är läge att sluta prata skånska

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag antar att det har blivit dags att börja finslipa på rrrrr:en. Jag antar att det har blivit läge att sluta prata skånska. För jag skäms. Och det finns ögonblick som man minns.

Hur vi gick nerför min mormors gamla gata, kusinerna och jag. Korsade järnvägsspåret och barndomsminnena. Skymtade första maj-demonstrationer och småsparvar och småsingel som for ut på gräsmattan där vi sparkade boll, och vaktmästare Åkesson som brukade komma utfarande från första våningen med sin kratta.

Framtidsgatan. Den heter så.

Från balkongen såg man ända bort till konditoriet där Greta plockade ner smågodis i påsar medan vi pekade på andra sidan glaset. Leksaksaffären med skyltfönster som i en Astrid Lindgren-bok, bort över "försköningen", förbi tv- och radiobutiken fast före järnvägsstationen och garnaffären. Nu var det plötsligt något annat.

"Skånes väl".

Dekaler och lokalkontor och "välkommen in", fast inte för alla.

Tänk att något som låter så fint kan låta så fult.Som om det allra lortigaste hade tagit sig in i barnkammaren och solkat ner och runkat runt över teddybjörnar och dockor och brandbilar med stegar som man kunde fälla ända upp till himlen.

Vi blev stående där ute på gatan, kusinerna och jag. Hemma var plötsligt borta, och jag kom att tänka på den där gången då fyraåringen kom inspringande med posten där hemma och frågade om broschyren med barnet på framsidan var till henne. Bilden på en

leende flicka med rågblont hår

och långa flätor, och texten

UTROTNINGSHOTAD som var stämplat över fotot i fyrfärgstryck.

Skånes väl. Nationaldemokrater. Sverigedemokrater. Och en massa andra lösa underorganisationer. Partier som kliar sig i huvudet för att fylla valmanifesten med valfrågor som gratis parkering och upplysta parker och fria badbussar till stranden. Fast alla vet att de egentligen bara går till val på en enda fråga.

Släng ut dem!

Att allt annat bara är utfyllnad.

13 procent i Kävlinge. 22 procent

i Landskrona. Mina två barndomsstäder där jag har haft hela min släkt under hela min uppväxt. I tidningen läser jag att det enda klara besked som sverigedemokraternas ordförande i Landskrona kan ge Landskronaborna är att "Landskrona bör sälja billiga industritomter och inte ta emot fler invandrare".

Grattis Landskrona. Grattis Kävlinge. Och grattis Simrishamn som har röstat in en Sverigedemokrat i fullmäktige, som säger att det viktigaste är att "man ska ljuga så att det låter sannolikt". (Grattis också till alla er utlandssvenskar som har följt sverigedemokraternas uppmaning att utlandsrösta på partiet. Vilket är samma härliga logik som han, nynazisten som sa att "jag skall emigrera till ett land där de

inte tar emot några invandrare".)

Så vad är det som är så svårt med just Skåne? Är det stränderna, det öppna landskapet, är det den skånska närheten till Danmark, eller är det närheten till Tyskland?

Vad är det som skiljer de här distrikten från andra distrikt i landet där sverigedemokraterna inte har gått framåt? En färsk undersökning efter valet visar att det i alla fall inte är arbetslösheten. Att det inte är inkomsterna. Och att det inte är vardagskriminaliteten. Tvärtom.

Arbetslösheten och medelinkomsten ligger på ungefär samma nivåer som riksgenomsnittet, och när det gäller vardagsbrottsligheten är antalet anmälda fall av misshandel, stölder och skadegörelse till och med färre än i övriga riket.

Så jag surfar in på nätet för att kolla om mitt gamla Skåne har försetts med ett alldeles ovanligt karismatiskt gäng sverigedemokrater som kan vara någon slags förklaring. Ni vet, någon slickad Jörg Haider-typ, eller någon småettrig Pia Kjæersgaard. Men allt jag hittar är några seniora bomullsbyxegäng som ser ut som om de har gått vilse från något närbeläget hem.

Jag antar att jag får fortsätta undra ett bra tag till. Och i väntan på ett svar, så slipar jag på rrrrr:en.

Lena Sundström