Jag skulle säga: Vad fan sysslar du med?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om jag var Göran Perssons pr-konsult skulle jag säga: Vad fan sysslar du med?

Men nu är jag ju ingen pr-konsult. Det är Göran Persson som är det. Och Göran Persson sa ja till sig själv, vilket tyder på att han är helt fel man på helt fel plats.

Inte direkt killen som man skulle rusa till för att få strategiska råd av.

Jag vet inte vad ni hade trott. Jag vet inte vad jag hade trott. I Fichtelius-dokumentären om Göran Persson finns det ett ögonblick där Göran Persson talar om sin framtid. Säger att ”jag skulle oerhört gärna gå tillbaka till exempelvis kooperationen, någonting sådant, KF, Folksam, folkbildningen som Bengt Göransson gjorde. Fullt rimligt som alternativ, jag skulle mycket väl kunna tänka mig också att resa runt i landet och tala folkbildning, har jag inget emot.”

Och jag satt därhemma i tv-soffan och hann tänka ett ”om”. Tänk om. Tänk om Göran Persson nu ägnar sitt liv åt att kajka runt i landet för att ägna sig åt folkbildning. Inte för att det är lukrativt, inte för att hänga sig kvar i händelsernas centrum, utan för att det faktiskt är det här som han har längtat efter. På riktigt.

Och då snackar jag inte om någon folkbildningsturné med fullsatta Globen och dvd-försäljning och t-shirts där det står Göran Persson-Stockholm-Gothenburg-Malmo. Inga hallelujah-föreställningar, inte ens fullsatta konserthus i Säffle eller Västerås. Jag snackar om det som Bengt Göransson faktiskt gör. Folkbildning som innebär att saker och samtal tar plats även när tidningar och tv och radio inte är där. (Och i den mediala värld som vi lever i kommer det att vara som om det nästan inte har hänt.) En bra kväll och 50 personer i en hörsal.

Att inse att det räcker och att det till och med är ganska stort.

Men redan där borde man ha hajat.

Man är den man är. Och det här är inte Göran Persson.

I filmen ”De andras liv” finns det en scen där en student har skrivit en uppsats där studenten delar in män

niskor i fem olika karaktärsprofiler. En praktisk handbok i hur man med enklast möjliga medel ska få människor dit man vill. Som ”den hysteriska antropocentrikern” – lås in honom i isoleringscell på obestämd tid, och sedan kommer han att vara ett flöde av ord och villighet.

I ”De andras liv” är det en kvinna som lämnar ut information till Stasi.

I filmen ”Thank you for smoking” är det en cancersjuk kille som går med på att ta emot pengarna från tobaksbolaget för att hålla tyst.

Vissa vill ha pengar, vissa vill ha en publik, vissa vill ha ryggdunkar och vissa vill ha vuxenvarianten av ”inte tror jag att du klarar av att knyta dina skosnören själv”.

Göran Persson är killen som antagligen är tillräckligt rädd för att hamna i isolering på Torp, för att man inte ska behöva sätta honom i isolering över huvud taget.

För JKL är han en skalp som man kan hålla upp inför motståndarlaget – titta här vad vi köpte i går – och Gud vet vad vi ska använda honom till. Men det är liksom inte det som är själva syftet. Det är skalpen som är trofén.

Vi köpte en före detta socialdemokratisk statsminister.

Och det är tragiskt.

För om ”om” hade varit. Om Göran Persson inte hade varit Göran Persson. Om Göran hade överraskat oss alla genom att bestämma sig för att ägna sig åt folkbildning, eller för att starta ett kalsongmärke eller för att ägna sig åt författarskap eller för att bli Let’s Dance-Göran. Oavsett vad han hade bestämt sig för hade det fungerat som en förklaring till vad det var han sysslade med innan. För att det är så det är. Summeringen av det vi har gjort i livet är ingenting som görs av någon Sankte Per uppe i himlen. Summeringen av det vi har gjort i livet är någonting som görs av människorna som blir kvar nere på jorden.

Ett jobb är bara ett jobb. Det är först när man har haft två jobb som man ser en linje. Och Göran Perssons linje är allt annat än röd.

Lena Sundström