Våga visa stolthet över vårt land på onsdag

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om tre dagar är det helgdag och Sveriges nationaldag. Visserligen är och förblir midsommarafton Sveriges egentliga nationaldag, dagen då alla svenskar är gladare och mer förenade med sitt land, sin natur och sin kultur än till och med de ivrigt flaggviftande norrmännen den syttende maj. Den svenska midsommaren är en naturlig syttende maj.

Men eftersom riksdagen har bestämt att den 6 juni är vår nationaldag och allmän helgdag, får vi acceptera det. Det är onödigt att haka upp sig på själva datumet och försöka konstruera anledningar till att vi firar just den 6 juni (Gustav Vasa valdes till kung 6 juni 1523 och därmed lades grunden för ett svenskt nationellt rike efter unionen med Danmark. Vi fick vår första ”demokratiska” regeringsform den 6 juni 1809).

Jag tycker i stället att vi ska betrakta den 6 juni som Sveriges födelsedag. Då någon fyller år är det inte datumet man firar utan personen som fyller år. Sverige är ett gammalt land, ett av de äldsta länderna i världen. Vår historia är så lång och full av dramatiska, tragiska, komiska och roliga händelser att det är svårt att peka ut en särskild dag som varit märkligare än alla andra under de mer än 14 000 år som människor jagat, byggt, odlat, slagits, drömt och älskat i det som i dag är vårt land.

Våra gränser har skiftat under seklernas gång och det språk majoriteten av svenskarna talar i dag har bara hörts i cirka tusen år. Ingen vet vilka språk man talade hos oss de första 13 000 åren. Sedan de första jägarna invandrade utifrån, har det funnits invandrare i Sverige. Det har alltid bott flera olika etniska grupper i vårt land, grupper som talat sina egna språk.

Sedan 1814 har Sverige fred. 193 år utan krig och kamp för vår existens har fått svenska folket att glömma att det inte är självklart att vi lever i ett fritt land där vi får tala vårt eget språk. Vi har inte fått Sverige som en gåva från vår Herre. Alla våra gränser har ritats efter långa, många och blodiga krig. Ingenting har vi fått gratis. Ingenting är självklart, inte vårt land, inte vårt språk, inte vår kultur.

Vad ska man då fira den 6 juni? Vi ska fira det faktum att vi lever i ett fritt land som heter Sverige – en nation med bara nio miljoner invånare men som ändå låtit höra talas om sig i världen. Vi skiljer oss från alla andra länder. Sverige är unikt.

Sverige är, med alla sina fel och brister, ändå världens mest demokratiska och jämlika land. Sverige är långt ifrån perfekt, men i inget annat land har kvinnan samma självklara ställning i politik och samhälle. Ingen annanstans lyssnar man och tar hänsyn till barn som i Sverige. I få länder på jorden kan den som är svag och utsatt hävda sin rätt som här.

I inget annat land är makthavarna så tillgängliga och deras göranden och låtanden så övervakade av media, som i Sverige.

Denna demokrati har inte prackats på oss utifrån eller uppifrån utan vuxit fram under seklers kamp inom vårt lands gränser. Hos oss hade bönderna tidigt plats i riksdagen, svensk allmoge var aldrig livegen som i Ryssland eller i Danmark. Den jordägande adelns makt bröts tidigt.

I mer än hundra år har liberala krafter, arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen påverkat och format landets politik och lagar. Detta har skett efter förhandlingar och samförstånd, ibland påskyndade av strejker och massdemonstrationer, men aldrig med revolution eller inbördeskrig. Detta är den svenska traditionen.

Den 6 juni skulle kunna vara den dag då alla nysvenskar officiellt får sitt svenska medborgarskap, kanske under en högtidlig men glad ceremoni i varje kommun.

Varje år kunde nationen som helhet eller varje kommun för sig välja ett specifikt tema att fira just det året. Det kan vara kvinnor eller män som nationen eller kommunen anser att man vill hylla, pionjärer för svensk demokrati. Det kan vara författare, uppfinnare, kvinnosakskvinnor, banbrytare inom idrott, folkrörelser, ekonomi eller näringsliv. Personer som skrivit och tänkt, drivit fram, skapat, uppfunnit det som sedan blivit Sverige.

Vår flagga är, efter danskarnas Dannebrogen, den äldsta i världen. Den skapades under 1400-talet som en motståndsflagga av Karl Knutsson Bonde under krigen mot danskarna. Sedan 1893 har den svenska flaggan firats på Skansen varje år den 6 juni.

Själv har jag länge häpnat över den förvirring och förvåning som Sveriges nationaldag brukar skapa hos svenskarna själva. Jag har bott i ett tiotal länder i flera världsdelar och rest i över hundra länder. Ingenstans skapar den egna nationaldagen sådan förvirring som i Sverige, ingen annanstans frågar invånarna varför man ska ha en nationaldag eller känner de sig generade över att hissa den egna flaggan.

Nu då den 6 juni blivit en röd dag i almanackan är det på tiden att alla som bor i Sverige och alla svenskar i utlandet vågar visa stolthet över sitt eget land. Det är varken insnöat eller reaktionärt. Sverige står för demokrati och jämlikhet.

Sverige är fantastiskt. Det är det vi ska fira!

Herman Lindqvist