Dunket och plasket har glatt i sjutton år

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kan man sörja en tvättmaskin? En sliten Electrolux som dunkat på i köket i säg ... herregud, det är ju mer än sjutton år. Men som slutligen gav upp på grund av ett lås.

Ett pajat lås.

Två tidseffektiva män med verktyg i händerna har just varit här och installerat den nya. En bukig bjässe som gör ett nästan vulgärt intryck.

Hur kunde jag köpa en sån där vräkig och nyrik pjäs? Och så jättelikt stor.

Kan man sörja en tvättmaskin?

Kan man sörja en tvättmaskin som tagit emot sjutton år av kulört och vitt? Som slukat allt. Som vridit runt med mer än femtusen kilo. Som dunkat, plaskat och gjort rent.

Jag tänker på alla fläckar. På allt spill och alla dofter. Alla spår av hud.

Kladd. Tårar, saft och vin. Svett och blod.

Så tänker jag på alla minnen. Allt som är genomlevt. Glömt och förbi. Men som på något krypande sätt ännu verkar dröja sig kvar där bakom det bukiga glaset. Jamen, nästan ett halvt liv har snurrat och daskat och vridit sig därinne.

En tvättmaskin gör ingen skillnad. Har du tänkt på det? Den gör sitt jobb oavsett vad som tumlar runt i den plåtiga buken. Vräker runt alla emotionella avtryck med samma okänsliga och professionella effektivet.

Dunk, plask. Dunk, plask.

Och nu har det där glada plaskandet upphört.

Står i trapphuset och ser hur den gamla trotjänaren dunsar efter de tidseffektiva männen. Hur den hoppar utför trappan, precis som Nalle Puh en gång studsade efter Kristoffer Robin. Och en skrämmande tanke slår mig: kom inte och säg, att det är den bästa delen av mitt liv, som jag ser skutta utför trappan.

Dunk, dunk. Dunk, dunk.

Och hur kunde allting gå så fort? De tidseffektiva bytte maskin på mindre än tio minuter, medan jag låg på knä och gnodde för glatta livet för att få bort all skit som bitit sig fast under "översvämningsskyddet".

Kan man sörja en tvättmaskin?

Nej, det är ju klart att man inte kan. Vaknar plötsligt till och tänker att de här skruvade minnesvolterna bara är sentimentalitet.

Trams, som min mamma skulle sammanfatta saken.

Går så in i köket och stirrar på nykomlingen. Den där brackiga bortbytingen.

Kastar in en tvätt. En löjligt liten tvätt.

Trycker på start.

Och ser hur den löjligt lilla tvätten vispar runt.

Dunk, dunk. Plask, plask.

Ett nytt liv.

Monica Gunne