Nya boken om skoldådet i Trollhättan – läs delar av boken här

Johanna Rapp

Den 29 september släpps Åsa Erlandssons reportagebok ”Det som aldrig fick ske – Skolattentatet i Trollhättan” på Norstedts förlag.

Här kommer ett utdrag ur boken.

Peter är ett fingerat namn.

Fascinationen för riddare och vikingar från barndomen höll i sig i vuxen ålder och Anton köpte ett samurajsvärd och hängde upp på väggen ovanför sängen i sitt sovrum. En kompis ur moppegänget berättade senare i polisförhör att han en gång var hemma hos Anton och kollade på en krigsfilm. Mitt i filmen reste sig Anton upp, tog ner svärdet och började polera det. Sedan hämtade han en melon som låg i köket, gick ut i trädgården och satte upp den på en pinne. »Nu ska jag visa dig det optimala snittet«, sade Anton till sin vän och högg frukten så att den gick i bitar. Sedan gick de tillbaka in i lägenheten och fortsatte kolla på filmen.

Vid ett annat tillfälle satt de utanför i trädgården och grillade. Anton tog fram svärdet, slog mot några frukter som de hade med sig, och sade att han skulle vilja prova att göra samma sak mot människor. Om kompisarna blev chockade så var det inget de visade. Det makabra infallet skrattades bort. Efteråt skulle de säga till polisen att de inte hade tagit det på allvar.

Dataspel som World of Warcraft, Skyrim och Might and Magic var Antons huvudsakliga umgänge. Krig, action, fantasy, våld och vikingar hans värld. Han började också experimentera med olika stilar. Först gillade han hip hop, precis som en av sina äldre halvbröder. Sedan ändrade han sig tvärt och bestämde sig för att hata den stilen. Istället började han lyssna på Korn, ett nu metal-band som är ett mellanting mellan metal och hiphop. Efter det ändrade han sig igen och började intressera sig för black metal som exempelvis svenska bandet Watain, satanister som är ett av världens mest extrema band som gjort sig kända för sina ockulta konserter med härsket blod och eld på scen. Anton hade tidigare klätt sig i jeans och skjorta men under gymnasietiden lät han det svarta håret växa riktigt långt, skaffade en iögonenfallande svart rock och gick i svarta kängor året runt. På fingrarna hade han ringar med järnkorset eller avklippta handskar, men på huvudet hade han aldrig någonting. Det skulle förstöra frisyren.

Hans mamma förstod inte vad han höll på med och gillade inte hans stil. Anton struntade i tjatet. Inte ens när hans storebror Peter, som Anton avgudade, bad honom ta på sig något annat när de skulle se filmen Hobbit på bio, tog han av sig den svarta rocken. Peter tyckte det var pinsamt, men Anton gav sig inte. Rocken skulle med.

Efter black metal-perioden övergick Anton till att gilla industrimetal och band som tyska Rammstein. Han klippte av sig sitt långa hår och blev i slutet av sitt liv plötsligt väldigt proper. Han, som annars aldrig hade pengar till något, började gå till frisören varje månad och betalade 500 kronor för att hålla håret i trim.

Anton började också gå runt i vanliga kläder igen och på en bild från den sista sommaren sitter han i en roddbåt iklädd svarta byxor och en kortärmad skjorta i kamouflagefärger. Frisyren, kort på sidorna och längre ovanpå, är perfekt stajlad. Bredvid Anton står en ölburk, han ser glad ut, och bakom sitter hans storebror Peter och skrattar. Båda har likadana Tors hammare hängande runt halsen. På ett finger har Anton en ring med järnkorset. Solen sken. Då visste inte Peter att hans lillebror bara hade några veckor kvar i livet. Istället gladdes han åt en rad positiva tecken som han tyckte sig se. Till exempel hade Anton, som annars inte ville hänga med ut, följt med Peter och en kompis ut och spelat biljard. Anton, som alltid tyckt synd om fiskarna, började också följa med på familjens fisketurer. Och så ville han bli fotograferad, något han annars inte gillade alls. Den profilbild som han använde på sitt nystartade Facebookkonto, och som sedan spreds över världen, hade han bett sin mamma att ta.

Sommaren 2015 tyckte Peter att det verkade gå åt rätt håll för hans lillebror. Inombords hade Anton börjat ge upp.

Peter hade alltid känt ett särskilt ansvar för sin lillebror. Ett ansvar att kolla läget och försöka få med honom på olika aktiviteter. I slutet av sommaren började Anton sova mitt på dagen och mamman, som har erfarenhet av depression i sin släkt, oroade sig för att han kunde vara deprimerad. Peter försökte lugna henne: »Det är klart det inte är depression, oroa dig inte.«

Det mesta höll Anton inom sig själv, men de sista månaderna började det pysa ut mer och mer. Han förändrades i humöret, blev mer aggressiv och lättirriterad. Om någon var försenad bara några minuter brusade han upp. Samma sak om något inte gick hans väg. En gång spelade grannarna i huset bredvid hög musik mitt i natten. Hiphop var det också, som Anton numera avskydde, så han tog sin soft air gun och sköt mot rutan. Pling! Pling! Pling! Det blev knäpptyst hos grannarna.

När Anton senare berättade för Peter tog denne det som ett skämt, »men brorsan …« Efteråt, när det redan var för sent, förstod Peter att det inte alls var någon lustig anekdot utan ett utlopp för den frustration som växte inuti hans lillebror.

En annan gång lät Anton bli att svara i telefonen på flera dagar. Visserligen kunde han göra så ibland, han hade aldrig tyckt att det fanns någon poäng med att svara på samtal eller sms och kunde lika gärna låta bli. Men nu hade det gått så lång tid att hans mamma blivit riktigt orolig. Till slut körde hon flera mil sent på kvällen för att knacka på och se om han var okej. Anton, som låg och sov, blev rasande.

Annars lyckades han mestadels hålla igen. Det var i den digitala världen han levde ut sina känslor.

Man skulle kunna förklara bort det som bisarra men harmlösa skämt, som det ofta görs på till exempel 4chan. Det är ett amerikanskt diskussionsforum som har fungerat som en tillflyktsort för högerextremister som blivit bannlysta från exempelvis vit makt-sajten Stormfront. På 4chan tillbringade Anton Lundin Pettersson mycket tid och här är inställningen att inget är för bisarrt, makabert eller oetiskt för att publiceras eftersom man alltid kan skylla på att det var ett skämt, »for the lulz«.

Anton Lundin Pettersson nöjde sig dock inte med att titta in då och då, för skojs skull. Han gjorde riktade sökningar mot självförakt, våld, hat, död och sparade ner ett stort antal bilder och skärmdumpar. De betydde något för honom.

På nätet kunde Anton Lundin Pettersson även beundra maskulina alfahannar. Han följde kroppsbyggare som Dolph Lundgren, MMA-stjärnan Alexander »The Mauler« Gustafsson och den amerikanske fitnessmodellen Jeff Seid. Jeff är född nästan samtidigt som Anton, i juni 1994, men där slutar likheterna. I sin biografi skriver Jeff Seid:

»Jag var ett väldigt atletiskt barn som växte upp och snabbt insåg vilken konkurrensfördel det är att vara fysiskt stark och i riktigt bra form.«

En av Anton Lundin Petterssons favoriter var kroppsbyggaren Marcus Follin från Uppsala, eller The golden one som han kallar sig på nätet. I sin Youtubekanal med över 40 000 prenumeranter förkunnar han sina idéer:

”Det är alltså av största vikt för Moder Sveas fortlevnad

som nordisk nation att vi ser till att kommande

generation anammar traditionella maskulina ideal.

För att administrera en dos mentalt testosteron kan vi

slutligen diskutera vägar bort från den degenererade

och feminiserade slutprodukten av kulturmarxistisk

indoktrinering.”

Marcus Follin har mörk stämma, svällande bröstmuskler och gör klart hur en riktig man ska vara: »Honor the Gods, Love your Woman, Defend your Country.« Hedra gudarna, älska din kvinna, försvara ditt land. Ensam hemma i tvåan i Trollhättan satt Anton Lundin Pettersson med sitt tuppbröst och tittade.

I början handlade hans eget Youtubekonto mest om musik och black metal-band som svenska Dark Funeral och norska Immortal. Men sedan kan man följa utvecklingen från musikintresserad tonåring till vuxen raskrigare. Anton Lundin Pettersson började pussla ihop en ideologi och sökte sig till hatpredikanter som The amazing atheist som lägger ut högljudda och aggressiva videor som hånar allt från vegetarianer till muslimer. En måltavla är kvinnor, däribland våldtäktsoffer:

”Våldtäkt är inte något livshotande. Så fatta hur trött

jag blev när jag såg ett chattforum som hette »Vi som

överlevt en våldtäkt«. Skulle det imponera på mig?

Någon knullade dig när du inte ville bli knullad och du

är förvånad att du överlevde? Om han inte använde en

motorsåg istället för sin kuk, vad är grejen?”

Anton Lundin Pettersson prenumererade inte bara på den officiella Youtubekanalen utan även The amazing atheists privata kanal, och gillamarkerade video efter video.

En annan hatpredikant är Howard Bloom, som i sin bok The Mohammed code försöker bevisa att muslimerna använder våld för att ta över världen. Anton Lundin Pettersson gillade också den svenske, främlingsfientlige profilen Angry foreigner. Han gick inte med i någon organiserad grupp med likasinnade. Han radikaliserade sig själv, sittandes under en mental ostkupa.

Den 6 oktober 2015 skedde det som blev den utlösande faktorn. Många vet hur det är att tröstlöst söka arbete, kanske få komma på en intervju men i slutänden ändå få ett nej. Det är påfrestande och kan få en människa att tillfälligt tappa gnistan. I Anton Lundin Petterssons fall blev det spiken i kistan. Hoppet om en framtid släcktes för gott. Den här dagen fick han veta att praktiken på industriföretaget Mape Sweden AB i Trollhättan inte skulle leda till någon anställning, vilket det vanligtvis brukade göra. Handläggaren på Arbetsförmedlingen hade varit så peppande. Anton hade trott och hoppats, jämfört sig med sin storebror som fått jobb direkt, känt misslyckandet bränna i kroppen, ville – verkligen – ha ett riktigt jobb.

Ända sedan han gick ut gymnasiet två år tidigare hade Anton försökt få ett arbete, gått till Arbetsförmedlingen, deltagit i söka jobb-kurser och på kvällarna läst platsannonserna på nätet: »Du är självgående, händig och har social kompetens.« »Är du en effektiv lagspelare som trivs med att jobba i ett högt tempo?« »Som person är du social, noggrann och alltid redo att satsa 100 procent. Du är en teamplayer med ett eget driv.«

På två år sökte han över 80 jobb, utan resultat. Han dolde hopplösheten inför sin handläggare och kom själv med förslag på ett företag att göra praktik på. Men den firman svarade att de inte tog emot praktikanter. På Mape Sweden AB, där han till slut fick en praktikplats, funkade det dock bra. Anton fick beröm av sin handledare för att han hade lätt för att lära. Mape Sweden AB tillverkade vevstakar till Volvos lastbilar, bilens axelled med flera rörliga delar. Det rörde sig om ett precisionsarbete där inget fick gå snett och här kom Antons noggranna personlighet till sin rätt. Och han kunde snacka med åtminstone en av sina arbetskamrater. Nästan en vän. Ibland hade Anton dock svårt att hänga med i tempot på jobbet eftersom han fastnade i detaljerna. Men på slutet hade han klarat målen och chefen bjöd på tårta. Så blev det ingen anställning, den här gången heller.

När Anton träffade sin storebror Peter dagen efter beskedet var han märkbart låg. De satt i bilen när Anton plötsligt sade att han inte skulle få någon anställning på Mape.

»Du ska inte känna dig dålig för det«, svarade Peter.

»Det gör jag«, sade Anton.

Anton Lundin Pettersson fick ännu en mental käftsmäll – och sjönk ännu längre ner i hopplösheten. En släkting försökte peppa honom, komma med förslag på andra jobb att söka, men han var inte mottaglig längre. Han orkade inte försöka börja om på ny kula med allt vad det innebär av risken att åter få ett nej, eller behöva ta sig in i det sociala på en ny arbetsplats. Lära känna nya människor, begripa hur man passar in.

De följande två dagarna var det som att det stod och vägde för honom. Skulle han söka hjälp, ta livet av sig – eller ta ut sin frustration på andra? Den 8 oktober gjorde han ett depressionstest på nätet och sökte upp hemsidor som förklarar vad en depression är och hur man kan få hjälp. Han letade efter information om flera olika former av psykisk ohälsa: depression, bipolär sjukdom och dystymi. Det sistnämnda är en kronisk form av mild depression.

Han famlade efter förklaringar till varför han mådde så fruktansvärt dåligt och liksom inte passade in i denna värld. Men hopplösheten hade redan kopplat sitt grepp och han gav snart upp försöken att förstå sig själv och vilken hjälp han behövde – och gick istället över till att söka efter självmordssajter. Tanken på den slutgiltiga lösningen, att slippa kämpa, började förvandlas från ett hot till en möjlighet. Han sökte upp diskussionstrådar där människor frågade sig varför det är

så svårt att få vänner och vad de skulle vilja ha som sista måltid i livet. Han letade också upp en sajt där man kan direktsända sitt självmord. Anton Lundin Pettersson hade länge uppfattat sig själv som ensam och annorlunda. Men han ville inte dö ensam.

Dagen efter, den 9 oktober, har han bestämt sig för vad han ska göra. Redan klockan 05.00 på morgonen är han uppe och loggar in på sin internetbank. Han vill kolla hur mycket han kan beväpna sig för. Något har hänt inom honom den här natten, och han har vaknat med ett beslut. Under gårdagen försökte Anton Lundin Pettersson söka svaret hos sig själv, »är jag deprimerad?« Den här morgonen söker han svaret hos andra, dem han utsett som måltavla.

Efter att ha kollat sitt banksaldo söker han efter »tanto affär «. Tanto är en japansk dolk. Han hittar den nätbutik där han dagen efter köper sin kniv och ett svärd som salufördes så här:

”Vill du bli ägare till ett fantastiskt fint Vikingasvärd

så är denna underbara replika bland det bästa du kan

hitta på marknaden! Svärdet är tillverkat i kolstål med

sylvass egg och levereras med en autentisk läderslida.

Amerikanska Cold Steel är en av världens främsta tillverkare

av knivar och svärd av högsta kvalité, med ett

Cold Steel svärd blir du aldrig missnöjd! Ska svärdet

användas vid fäktning inom re-enactment eller rollspel

så måste eggen slipas ner för att undvika skador.”

Än idag säljs svärdet av samma nätbutik. Enda skillnaden är att priset har höjts med en hundralapp.

I en instruktionsfilm på Youtube syns en amerikansk man svinga svärdet med full kraft rakt mot pannbenet på en gris. Effekten är förödande och kameran zoomar in grisen i närbild så att det verkligen ska synas. Sedan övergår mannen till att öva på en annan attack, nämligen att rakt framifrån sticka någon i buken. Anton Lundin Pettersson tittade på filmen där den entusiastiske mannen visar svärdet och flera gånger förklarar hur vasst och kraftfullt det är, att man kan »beat the shit out of it«, slå skiten ur det, utan att svärdet får en skråma. Det är ett »very, very, nice buy«, ett väldigt, väldigt bra köp.

Anton Lundin Pettersson köper också en ny svart rock. En sådan som blivit associerad med amerikanska skolskjutningar men som även är vanlig bland metalfans och gothrockare.

Han letar på hårdrockssajten Sweden rock utan att hitta något och handlar istället en rock av märket Poizen Industries på en annan sajt.

Så börjar han kartlägga Kronan. Det är bråttom, för snart kommer skolan att stänga en vecka. Anton Lundin Pettersson, som vill slå till på det för honom magiska datumet 22, frågar sin omgivning när höstlovet är. Han dubbelkollar på nätet och googlar på »Kronan, Trollhättan, höstlov«. Han söker upp och tittar på bilder på barngrupper, lokaler och flygbilder över skolan och sparar dem på sin dator. Han går även in på höstlov.se. Han vill hinna dit före lovet.

Planen ger honom ingen ro och dagen efter, den 10 oktober, intensifierar han sitt sökande. Det här är den mest intensiva dagen i planeringen och han är nu även klar över hur han ska se ut när han skrider till verket, något som är mycket viktigt för honom. Han söker på »Waffen SS« och sparar en bild på en hjälm samt jämför den med autentiska bilder på marscherande soldater. Han köper den japanska kniven som han sökte fram dagen innan. Genom noggrann research har han också valt ut sitt mordvapen, nämligen »Cold Steel Viking« för 3 299 kronor. Samma svärd som i instruktionsfilmen på Youtube. Sedan fortsätter han färdigställa sin uniform genom att köpa militärhjälmen »Tysk militärhjälm WWII«. Han väljer att betala via en faktura som förfaller efter den 22 oktober.

21 oktober, ett dygn kvar. Anton Lundin Pettersson intensifierar sitt surfande och gör oupphörligt sökningar på Kronan i Trollhättan, på tal av Hitler. Han laddar hem en ironisk bild som påstås visa vad som händer med IS-krigare som återvänder till sina hemländer. När det i andra länder utdelas olika former av straff, står det att Sverige ger dem livstids försörjning. Anton Lundin Pettersson går också in på ett antal Facebookprofiler och tittar, trots att han inte är Facebookvän med dem. Han går igenom deras vänlistor och kollar vilka vänner de har.

Han lyssnar på bandet Suicide Commando och kollar filmen The Matrix. Han söker upp filmens soundtrack »Dragula Hot Rod Herman remix« som ska bli hans eget, och går in på diskussionsforumet 4chan och tråden »Give me one reason not to kill myself«, ge mig ett enda skäl att inte ta livet av mig. Sedan går han ut, till Ica Kvantum, och handlar för sina sista pengar på bankkontot. Efter det svänger han förbi sin bror Peter. Peter har köpt kosttillskott som de ska dela på och Anton lovar att swisha pengar. Det gör han aldrig. De småpratar en stund, och säger hej då.

Peter tar en dusch och går och lägger sig eftersom han ska upp tidigt nästa morgon. Först i efterhand har han tänkt på att hans lillebror dröjde sig kvar lite grand vid ytterdörren. Och att Anton hade varit och köpt dyra biffar en vanlig onsdag, som han höll i en påse i handen. Sista måltiden.

Namnet Peter är ett fingerat namn.