Terroroffret om domen: ”Hoppades på livstid”

Mira Micic

Förskolläraren Marita Björkman, 61, blev skadad i terrorattacken på Drottninggatan.

– Jag hoppades på att han skulle få livstid, för det han gjort mot oss drabbar oss på livstid, säger hon.

Fredagen den 7 april i fjol tog Marita Björkman från Eskilstuna ledigt från jobbet och åkte med sin sambo Raimo Munder, 68, till Stockholm. Hon hade fyllt 60 i december och det skulle de fira.

De skulle gå på Golden Hits i centrala Stockholm och äta på kvällen, men de åkte redan på förmiddagen för att först gå lite på stan.

På några sekunder förändrades Marita Björklunds liv för alltid.

Fem personer dog

Paret hade precis ätit lunch och promenerade på Drottninggatan när Maritas sambo plötsligt skrek: ”Spring!”.

En lastbil rusade mot dem i full fart och mejade ner alla i sin väg.

Marita hann ta några steg åt sidan, samtidigt som en pojke kastades ut ur sin sulky och flög åt hennes håll. Sekunden efter låg hon på marken, svårt skadad.

I stället för födelsedagsfirande hamnade hon på sjukhus där hennes krossade armbåge senare opererades.

Det har gått över ett år sedan terrorattacken i Stockholm, där fem personer miste livet.

Marita Björklund är en av 150 personer som blev målsägande i målet mot den 40-årige uzbeken Rakhmat Akilov.

Både hon och sambon vittnade under rättegången.

”Han har förstört våra liv”

I dag föll domen mot Rakhmat Akilov: livstids fängelse.

– Jag hoppades på att han skulle få livstid, för det han gjort mot oss drabbar oss på livstid. Han ska också känna det på livstid, säger hon.

– Han har förstört våra liv. Alla som blivit skadade, vi har fått skador som inte går att laga. Även de som inte fått fysiska skador kommer att ha med sig alla de bilderna, allt man såg.

Maritas skador påminner henne varje dag om det som hänt. Hon har fått plattor och skruvar inopererade i armen som är mycket väderkänslig.

Smärtan är konstant.

Hon kan inte cykla och fick köpa en automatväxlad bil för att kunna fortsätta köra.

Efter en lång sjukskrivning började hon jobba deltid igen.

Fortfarande undviker hon folksamlingar och trafikerade vägar, och är rädd för lastbilar och tunga fordon.

Minnen av terrordagen har etsat sig fast.

– Det där ljudet av lastbilen som kom, och känslan av att jag skulle dö när jag låg på marken… det är mycket som hänger kvar. Jag tror inte att det kommer att försvinna. Det är för mycket saker man gick igenom.