”Många är traumatiserade”
Publicerad 2016-02-18
Överläkaren om ensamkommande flyktingbarn
Den 12-årige pojken misstänks ha våldtagits på ett hem för ensamkommande flyktingbarn.
Bara i år utreds flera fall av sexuella övergrepp mot unga pojkar på olika asylboenden.
Björn Ramel, överläkare i barnpsykiatri vid Teamet för krigs- och tortyrskadade i Malmö, menar att många ensamkommande barn är traumatiserade och att fler resurser behövs på hemmen.
I dag åtalades två män för våldtäkt mot en 12-årig pojke på ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Alvesta.
Just nu utreds flera fall av våldtäkt och sexuellt ofredande av unga pojkar på asylboenden.
Ett av dem ägde rum i januari på ett familjehem i Uppsala.
Ett annat gäller en misstänkt våldtäkt av på en 10-årig pojke på ett asylboende i Västerås.
Björn Ramel, överläkare i barnpsykiatri vid Teamet för krigs- och tortyrskadade i Malmö, möter många ensamkommande flytkingbarn och han tror att socialtjänstens och HVB-hemmens resursbrist gör att de traumatiserade barnen inte upptäcks i tid.
– Den absoluta majoriteten av de ensamkommande vi möter inom barnpsykiatrin är traumatiserade, vissa mer än andra. Sexuella övergrepp tillhör inte den vanligaste formen av trauma men det förekommer. I en del fall har övergreppen inträffat i hemlandet, andra gånger under resan till Sverige. Jag jobbar nästan uteslutande med flyktingbarn och kan inte minnas att jag träffat något barn som berättat om sexuella övergrepp i Sverige. Det utesluter självklart inte att det förekommer, säger Björn Ramel.
Är det vanligt med psykisk ohälsa hos de ensamkommande?
– Det finns flera undersökningar i västvärlden som pekar på det, även om siffrorna varierar. Variationen beror bland annat på att ensamkommande är en heterogen grupp. De är olika gamla, har bott olika länge i landet, kommer från olika delar av världen, vissa har kontakt till föräldrarna medan andra förlorat en eller båda föräldrarna osv. Dessutom möter de olika livsvillkor beroende på vilket land de flytt till. Detta gör det vanskligt att klumpa ihop ensamkommande till en grupp. Det som förenar dem, och som gör dem sårbara för psykisk ohälsa, är att de flesta varit med om hemska upplevelser och befinner sig i ett främmande land utan föräldrar.
Hur ska man förhindra att brott som dessa sker?
– På ett generellt plan vet vi att barn som upplevt svåra trauman i grunden behöver en trygg och säker vardag för att må bättre. Så är det nog för en del ensamkommande, men många lever förstås med mycket ovisshet på olika plan. Många bor på överfyllda boenden, HVB, där personalen är överbelastad och inte sällan saknar rätt kunskap för att förstå och bemöta barnen på ett bra sätt. Många känner till bränderna på och hotbilden mot olika boenden. Stress och osäkerhet av det här slaget ökar risken för att de ska må sämre. Det är i första hand ett problem för barnen, men det klart att om man samlar många unga som mår dåligt på ett överfyllt ställe utan tillräckligt stöd och guidning från vuxna så ökar också risken för konflikter eller att något går snett.
Vad behövs för att undvika sådana här händelser, är det mer stöd på boenden, eller vad krävs?
– Jag kan inte uttala mig om det här enskild fallet men det behövs mer stöd på boendena, absolut. Sen behöver socialtjänsten bli bättre på att upptäcka och utreda behoven hos de här barnen. Sjukvården, inte minst barnpsykiatrin, måste också trappa upp och anpassa sina insatser för de som mår sämst.