Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Christians första ord efter Kevin-dokumentären

Uppdaterad 2017-05-19 | Publicerad 2017-05-18

I sista delen av SVT-dokumentären ”Fallet Kevin” visades hur han börjar gråta när han ser sig själv bli förhörd som 7-åring.

Nu bryter Christian tystnaden efter dokumentären.

– Det är en sådan lättnad. Så mycket lättare att ha en normal vardag nu, när man inte behöver gå omkring i en lögn, säger han till Aftonbladet.

För snart 19 år sedan höll polisen i Arvika presskonferens. Spaningsledare Rolf Sandberg slår fast att  ”alla frågetecken är uträtade” runt mordet på Kevin, 4, som i augusti hittats död. Två pojkar, 5 och 7 år gamla dödade Kevin, i en lek som spårade ur, säger Sandberg.

Fram till nu har Christian, den då 7-årige pojken, varit tyst om sitt förflutna. Men inte längre.

Han sitter i bilen och är på väg hem till pappa Weine. Familjen ska samlas och prata igenom vad de ska säga på presskonferensen de ska hålla på fredagen.

– Jag slutade jobbet tidigare i dag så vi kan förbereda oss. Jag har ju aldrig varit med om någonting sånt här, säger Christian till Aftonbladet.

Ingen har vetat

Han är på gott humör. På onsdagskvällen sändes sista delen av Dokument Inifråns serie ”Fallet Kevin”. Sedan dokumentärens första avsnittet visades, för tre veckor sedan, har ingenting varit sig likt för Christian och hans bror Robin, eller för någon annan i familjen.

– Det är så många människor som har hört av sig och sagt snälla saker. Många som inte ens känner oss har kommit fram och sagt underbara saker. Senast i dag var det en kund på jobbet som kom fram och kramade mig. Han började gråta när han gjorde det, berättar Christian.

Christian bor med flickvännen i ett hus utanför Karlstad. Han jobbar och på fritiden spelar han innebandy och fotboll. Ett ganska normalt liv. Bortsett från att fram till nu har ingen haft en aning om vem han var, och vad han varit med om som barn.

”Alla vet vad som hände”

Han säger att han och brodern Robin lärde sig leva med tystnaden om vilka de var. Det var ingenting de pratade utåt om. Föräldrarna ville att pojkarna skulle få ett så normalt liv som möjligt och en förutsättning för det var att ingen visste vad som hade hänt.

– Nu när alla vet så känns det som att det är ännu enklare att ha en normal vardag, nu när jag slipper leva i en lögn, säger Christian till Aftonbladet.

Han berättar att inte ens de närmsta vännerna visste någonting. Flickvännen fick reda på det när SVT skulle börja filma och de skulle flytta ihop.

Men annars har familjen varit tysta under alla år.

– Mina föräldrar gjorde ett jättejobb som lärde oss leva med att inte prata om det. Det har gjort att vi kunnat leva ett normalt liv. Jag och mamma har pratat lite om det ibland och jag har ju alltid känt att det kan inte ha varit vi som gjorde det. Tack vara dokumentären så har vi ju fått bevis också. Jag har fått bevis för att jag inte inbillade mig att vi var oskyldiga, säger han.

”Litar på polisen”

Det finns de som har reagerat på att föräldrarna inte protesterade mer när bröderna förhördes, så många timmar i sträck och utan mamma, pappa eller advokat.

Christian säger: vad skulle de ha gjort?

– Om polisen och myndigheter säger att det är på ett sätt, så tror man ju på det. Jag kan förstå att de gjorde som de gjorde, säger han.

I dokumentären ser man dig bryta ihop när du ser dig själv i förhörsrummet som liten. Hur var det att se på det?

– Fruktansvärt. Hemskt. Jag minns känslan av hur det var. Jag minns hur jag gråter och gråter och vill ha min mamma, men att jag inte får henne. Det är ett starkt minne som jag aldrig kommer bli av med.

I morgon har familjen en presskonferens i Stockholm. Sedan kommer livet att rulla på som vanligt för Christian och de andra. Med en skillnad, att alla vet vilka de är.

– Och alla vet vad som hände, säger han.

Följ ämnen i artikeln