”Fastnade – i den interna striden”
Krispartierna del 2: Liberalerna
Uppdaterad 2018-02-27 | Publicerad 2018-02-26
Liberalerna har misslyckats med att locka nya väljare efter förlustvalet 2014.
Nu riskerar de att åka ur riksdagen.
– Vårt parti har under lång tid prioriterat någon sorts intern komfort i stället för att slå fast vilken linje som gäller, säger partiprofilen Torkild Strandberg (L).
På valnatten 2014 stod de tuffa beskeden som spön i backen för dåvarande Folkpartiet. Man förlorade regeringsmakten och backade för tredje valet i rad, till 5,4 procent.
Som extra salt i såren tappade partiet, som en gång i tiden samlade 25 procent av väljarkåren, alla sina riksdagsmandat norr om Uppsala. I Västerbotten, med en stark liberal historia, förlorade man sitt sista mandat.
Och sedan dess har läget blivit ännu värre.
Inför höstens val riskerar man, tillsammans med Kristdemokraterna och Miljöpartiet, att åka ur riksdagen. I stället är det ett annat liberalt parti, Centerpartiet, som gått starkt framåt i opinionen.
”Oroväckande stabil låg nivå”
Aftonbladet har pratat med en lång rad personer på olika nivåer i den liberala rörelsen. Hos många är oron stor. Partiprofilen Torkild Strandberg, kommunstyrelsens ordförande (L) i Landskrona, säger att läget är värt att ta på allvar.
– Opinionssiffrorna ligger på en oroväckande stabil låg nivå, säger han.
Efter katastrofvalet 2014 var det många som räknade ut partiledaren Jan Björklund, som suttit sedan 2007. Men själv hade han inga planer på att sluta.
Björklund, en erkänt skicklig maktspelare, agerade snabbt. Han drog i gång ett stort förnyelsearbete på flera politiska områden. De personer som pekats ut som utmanare på partiledarposten fick tunga uppdrag.
Hans stöd internt visade sig också vara starkare än många utanför partiet trott. Björklund valdes om till partiledare på landsmötet i höstas. Samtidigt bytte partiet namn och presenterade en ny logga.
Men trots det skulle mandatperioden ändå komma att präglas av en partiledarstrid.
Det dröjde, men 2017 utmanades slutligen Björklund av Birgitta Ohlsson, som lurat i vassen under flera år.
De båda var egentligen inte särskilt oense om vilken politik som skulle drivas, säger många i partiet. Det handlade i stället om vem kunde företräda partiet bäst utåt.
"JB", som han kallas internt, vann striden överlägset, men konflikten skapade ändå problem för honom och partiet.
Flera uppgiftslämnare med insyn säger till Aftonbladet att striden kraftigt minskade Björklunds politiska manöverutrymme. De utspel partiet gjorde kom ofta att handla om att tillfredställa de olika falangerna i partiet, i stället för att visa en rak och tydlig linje för väljarna.
Blickat för mycket inåt
Ett exempel som nämns är frågan om ensamkommande från Afghanistan. Först krävde Björklund ett stopp på alla utvisningar till landet. När Ohlsson var utmanövrerad meddelade han att partiet sa nej till regeringens förslag som skulle innebära att fler fick stanna i Sverige.
Torkild Strandberg menar att L som parti blickat för mycket inåt under mandatperioden. Det, menar han, är huvudorsaken till det låga opinionsstödet.
– Vårt parti har under lång tid prioriterat någon sorts intern komfort i stället för att slå fast vilken linje som gäller.
I väldigt stor omfattning har man försökt hantera en situation där man haft olika uppfattningar i viktiga politiska sakfrågor.
Att L går till val kring frågor om integration och skola tycker han är helt rätt. Alldeles för länge menar Strandberg att hans parti, och många andra, försökt svara på frågor som få ställer.
– Då hamnar man till sist på den opinionsnivå där vi nu ligger. Jag tror att det är viktig att ta folks oro på allvar och adressera de frågor som människor tycker är viktiga. Jag står fullständigt bakom att vi varit tydliga i EU-frågan och försvarsfrågan. Men det betyder inte att man kan ägna den externa kommunikationen åt oerhört perifera frågor för människor. Vi måste ha svar på frågor som rör integration och migration.
– För tillfället är det också oerhört väsentligt att ha välgrundade och genomarbetade förslag när det gäller rättssamhället.
”Oklart vem som skulle leda oss i valet”
Även Johan Pehrson, tidigare L:s gruppledare i riksdagen, säger att partiets fokus på sitt inre liv skadat bilden utåt.
– Under ganska lång tid var det oklart vem som skulle leda oss i valet. Nu är Birgitta ute ur leken och nu måste Jan Björklund själv efter elva år på posten våga ta ut svängarna. Han måste peka vart han vill att vi ska gå, säger han.
Pehrson, som siktar på att återvända till riksdagen i höst, tycker partiets linje inför valet är bra, men skulle gärna se mer fokus på rättsfrågorna.
Gabriel Ehrling, chefredaktör på den till partiet närstående tidskriften Liberal Debatt, säger att kräftgången för L pågått länge, men att partiledarstriden förvärrade saken.
– I stället för krisinsikt och kursändring fastnade man i en intern personstrid som gjorde partiet otydligare för utomstående. Folk vet inte vad L står för. Det är förvirrande om två personer strider utan att det framstår som att det är någon större politisk skillnad mellan dem.
– Det som också är dramatiskt med L är att man är en raskt tynande kraft i landsbygd och medelstora städer. Norr om Dalaälven tycks man vara på väg att försvinna helt. Storstadsregionerna är partiets sista starka utposter.
Han har i dag svårt att hitta ljusglimtar och han ser inga tecken på att det snart ska vända uppåt för partiet.
– Jag tror förvisso att man lyckas hanka sig kvar i riksdagen med ett svagt stöd, men att man efter valet tvingas göra ännu ett rejält omtag. Ett partiledarbyte lär inte dröja länge.
”Partiet mår bättre nu”
Men alla i partiet ser inte ser lika mörkt på tillvaron. EU-parlamentarikern Cecilia Wikström (L), som ställde sig bakom Ohlsson i partiledarstriden, tycker att partiet har goda chanser i valet.
– Jag tror att man kan säga att partiet mår bättre nu. Visst hade siffrorna kunnat se bättre ut, men min grundkänsla är att läget är rätt okej, jag möter mycket entusiasm bland våra kandidater när jag är hemma i Sverige.
Ulrica Westerlund, ordförande i Västerbotten, där partiet förlorade sitt riksdagsmandat förra valet. Även om hon är bekymrad över opinionssiffrorna tror hon att de flesta i partiet nu blickar framåt.
– Vi har kraftsamlat och hade nyss haft ett landsmöte där vi beslutat om riktigt bra förslag, Nu lyfter vi fram integrationen, som är en av de viktigaste frågorna i Sverige. Det gör att jag tror på oss i september. Jag är övertygad om att vi kommer att göra ett bra val. För oss i Västerbotten finns inget annat än att vi återigen får en riksdagsplats.
– Partiledarstriden tärde på krafterna, men det svetsar också samman när man pratat igenom olika åsiktslinjer.
Joar Forssell, ordförande i Liberala ungdomsförbundet, säger att partiet å ena sidan står enade inför valet. Men han är också tydlig med att partiet är splittrat i flera frågor. Några vill se mer av "hårda tag" medan andra, inklusive han själv, tycker att man ska gå åt ett mer socialliberalt håll och betona feminism och öppenhet.
– Det tycker jag inte kommer fram tillräckligt mycket. Jag tror också att det finns ett sug efter den typen av politik om man tänker rent valstrategiskt. Både Socialdemokraterna och Moderaterna tävlar om att vara hårdast och tuffast. VI kan aldrig vinna den striden. Det finns ett utrymme för ett socialliberalt parti som visar framtidstro och inte säger att allt blir sämre.
”Man ska aldrig räkna ut Björklund”
När dammet lagt sig efter ledarstriden hoppas partiledningen att den politiska förnyelse, som skett utanför strålkastarljuset, ska bära frukt. Nyligen presenterades Gulan Avci, som är populär internt, som ny integrationspolitisk talesperson.
Och Gabriel Ehrling på Liberal Debatt säger att man aldrig ska räkna ut Jan Björklund.
– Man ska inte glömma att han är som bäst när han är trängd och ansatt. Han har spottat upp sig och verkar fast besluten att försöka vända det här.