Förtryckaren jagades ut och en ny trädde in
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-05-21
Det har gått 31 år.
Knappt någon kommer ihåg hur det var innan mullorna tog över Iran. Varken här eller där. Över hälften av Irans befolkning har aldrig upplevt något annat än de skäggiga svartrockarnas diktatur.
Shahen, kungarnas kung, trodde att han satt säkert på påfågelstronen. Han hade så fel man kan ha. Shahens Iran var ett land man kunde resa till för att ha kul. Unga liftare som jag själv som knappt var torra bakom öronen fick uppleva en gästfrihet och en vänlighet som man knappt trodde var möjlig. Kvinnorna man såg på gatorna måste ha varit världens vackraste. Och maten, naturen...
Men det fanns en annan, hemsk och mörk sida. Iran var en stenhård diktatur. De som vågade yppa olämpliga åsikter kastades i fängelse, torterades och mördades. Oliktänkande, vare sig de hade olämplig politisk uppfattning eller drevs av en allt för kraftig religiös glöd, gjorde bäst i att lämna landet.
Ingen plats för shahen
I slutet på 70-talet hade en generation av unga välutbildade människor växt fram. De var missnöjda med schahen och ville leva under vettiga villkor. I Paris satt den gamle storayatollan Khomeini, mannen som inte kunde le, och hetsade mot regimen i sin exil. Det fanns inte plats för storayatollan i shahens Iran. Och det fanns definitivt inte plats för shahen i Khomeinys Iran.
Den här veckans DVD i Aftonbladets och BBC:s historiska succéserie "Händelser som skakat världen" skildras maktkampen mellan de två. En kamp som bara kunde ha en segrare.
Under hela 1978 hade demonstrationerna och orligheterna spritt sig runt landet. Strejkerna avlöser varandra. Ekonomin är i kaos. Polisen slår tillbaka med ohämmad brutalitet. Den 8 september, som gick till historien som Den svarta fredagen, öppnar polisen eld mot demonstranterna i centrala Teheran.
Folk flyr för sina liv. Många hinner inte undan. 200 döda ligger kvar på gatorna.
Sprider talet via telefon
Tragedin blir också den chans som Khomeiny väntat på. Hela landet står stilla efter massakern. Det enda som fungerar är telefonnätet. Man kan tycka att det är märkligt. Men Khomeiny behöver telefonledningarna. Hans tal i Paris skickas över per telefon till Iran där de blixtsnabbt sprids – via telefon – till 9 000 moskéer runt om i landet. De skrivs av och sätts upp på allmänna platser. Redan på eftermiddagen får alla i Iran reda på vad deras ledare sagt i Paris på förmiddagen.
Spänningen och dramatiken och våldet ökar för varje dag. Iran är som en tryckkokare. Militären vill slå till ännu hårdare. Men shahen tvekar. Han fattar inte vad som håller på att hända. Trots att oväsendet på gatorna hörs långt inne i det kejserliga palatset.
– Ingen tar Khomeiny på allvar. Väst tror inte på en skäggig mulla.
Avskydd regim
Men pressen i väst delade inte shahens uppfattning. Där framställdes den 78-årige mullan snarare som ödmjuk och förståndig. Det var bara veckopressen i väst som gullade med shahen. Och det berodde enbart på hans sanslöst vackra hustru Farah Diba.
I övrigt var Shahen och hans regim avskydd av de flesta även utanför Iran.
Vintern blir den kalaste i mannaminne. Oljepumparna och raffinaderierna står stilla. I oljeriket Iran finns knappt någon bensin. Läget blir ohållbart. Den 16 januari 1979 flyr shahen och hans familj landet. Han säter sig själv bakom spakarna på regeringsplanet och lättar från Teherans flygplats för att aldrig mer återvända.
Han överlämnar makten till liberalen Shapur Baktiar. Som dock sopades bort när Khomeiny kommer tillbaka från exilen. En ocean av jublande anhängare möter honom.
– Hur känns det att få komma hem? frågade hans närmaste medarbetare Ibrahim Yasdi på flygplanstrappan.
– Ingenting, svarade ayatollan som inte kunde skratta.
Miljontals iranier hade hoppats på ett nytt liv. Och nog fick de ett nytt liv; ayatollorna tog över fullständigt. Motståndare, otrogna fruar, tjuvar och homosexuella hängdes offentligt. Många knappt mer än barn. Många fick sluta sina liv dinglande från lyftkranar.
Oppositionen bannlystes
För att inte tala om den gamla regimens män. En av de första som visades upp på bårhuset förre premiärministern Amir Abass Hoveyda. All opposition bannlystes. Minst 10 000 avrättades. 2,5 miljoner iranier, en stor del mycket välutbildade, flyr från vansinnet.
Ett vedervärdigt förtryck hade ersatts av ett ännu värre. Khomeinys medarbetare Ibrahim Yasdi blev snart överflödig.
– Vi pratade aldrig om vad vi ville ha. Vi pratade bara om vad vi INTE ville ha, nämligen shahen.
Shahen dog i lymfom efter ett och ett halvt år. Den regeringsstyrda pressen i Iran jublade:
– ÅRHUNDRADETS BLODIGEL ÄR DÖD! löd en talande rubrik.
Nu går nya generationer ut på gatorna igen och protesterar mot en förhatlig regim. Den här gången vill de ha bort mullorna.
Insh allah.
Har du missat någon DVD?
Här kan du efterbeställa:
DVD 1 >> Prinsessan Dianas död, mm.
DVD 2 >> Mordet på JFK, mm.
DVD 3 >> Den första människan på månen, mm.
DVD 4 >> Concordes första flygtur över Atlanten, mm.
DVD 5 >> Det stora tågrånet, mm.
DVD 6 >> Nelson Mandelas frigivelse, mm.
DVD 7 >> Tutankhamons grav, mm.
DVD 8 >> Berlinmurens fall, mm.
DVD 9 >> Attacken på Pearl Harbour, mm.
DVD 10 >> Schakalens dag, mm.
DVD 11 >> Oklahoma City-bombningen, mm.
DVD 12 >> Sexdagarskriget, mm.
DVD 13 >> Slaget om Midway, mm.
DVD 14 >> Överklasspionerna, mm.
DVD 15 >> Marsmänniskorna, mm.