Gynekologer utan byxor nästa steg

Daniel Pernikliski: Att skylta med bh-storleken måste kännas som att bli röntgad - på jobbet

helskärm

När man träffar nya människor brukar frågan om vad man jobbar med alltid komma upp direkt efter förnamnet. Efter det är frågorna lite svårare att förutspå, men man kan vara ganska trygg i att frågan om hur stora tuttar man har inte kommer att ställas särskilt tidigt – förmodligen inte alls. För det vore oförskämt. Man brukar vilja lära känna någon lite bättre innan man går in på kroppsdelar.

Om man handlar underkläder på Change behöver man inte fråga personalen om det, för det står skrivet på dem. Namn och bröststorlek. Men där betraktas det som en service, så att kunderna ska kunna välja rätt storlekar.

Sorgligt nog har inte personalen klagat öppet i någon större utsträckning, vilket knappast är samma sak som att de gillar det.

Det kan vara grupptryck och rädslan för att ifrågasätta företagets ledning.

Men en kvinna, med J-kupa, har upplevt att det var jättejobbigt. En kvinna som med all säkerhet har varit extremt medveten om sina bröst i hela sitt liv, förmodligen känt sig uttittad, och så är det plötsligt meningen att hon ska skylta med dem – bokstavligen. För henne gör det knappast någon skillnad att hon till slut erbjöds möjligheten att välja om hon ville bära skylten eller inte. Effekten blir bara förstärkt om hon inte gör det, när alla andra måste göra det. Det är som upplagt för skämt om att de fick slut på bokstäver.

Att jobba på Change måste kännas lite som att bli röntgad – som att släppa in vilt främmande människor under kläderna. Att man måste prata om storlekar när man ska välja bh är ju ofrånkomligt, men vad som är intressant då är storleken på kundernas tuttar och inte på personalens. Och vad hände med skyltdockorna?

Nästa grej är att gynekologerna ska jobba utan byxor.