”De andra lekte att jag hade pesten”

Ulrika, 31, mobbades svårt under hela sin skoltid

De spottade henne i håret, stack henne med nålar och vägrade att sitta bredvid henne i skolbussen.

Ulrika Finnberg, 31, mobbades svårt av sina klasskamrater under hela sin skoltid – men eländet fick ett slut.

”Jag har egentligen aldrig varit liten. Som barn var jag lillgammal, till själen redan vuxen. Det beror nog mycket på att jag var enda barnet till äldre föräldrar. Mamma var 44 år och pappa 39 år när de fick mig. Deras medelålders vänner hade inga barn i min ålder, så det blev mest att jag umgicks med vuxna.

Inte som andra barn

Jag kunde sitta och teckna i timmar eller sitta hänförd i mammas knä, medan hon läste högt för mig. Redan när jag var två, tre år fick jag höra ungdomsböcker.

När jag sedan började skolan var det kanske inte konstigt att just jag blev utsatt för mobbning, jag var ju inte som andra barn.

Det började med att jag inte fick vara med de andra tjejerna på rasterna i ettan. De ignorerade mig och snäste av mig när jag försökte prata med dem. Jag minns hur jag brukade ställa mig på avstånd vid en buske och betrakta dem medan de hoppade hage. Jag låtsades att busken var min kompis.

En dag ringde min mamma till min fröken och frågade: ’Ska hon bara stå vid busken så där?’

Min lärare tyckte att jag fick skylla mig själv, eftersom jag stod där och signalerade ’tyck synd om mig!’

Drömde sig bort

Under lågstadiet fick min klass nya lärare tre gånger och varje gång berättade mamma om min situation. Men det var som om hon pratade för döva öron, problemet sopades bara under mattan i alla år.

Mobbningen utvecklades till att handla om att jag var tjock. Och så blev jag retad för att min familj bodde i ett gammalt hus, hade en äldre bil och för att vi inte ägde någon videobandspelare.

När jag var nio, tio år hade det gått så långt att mina klasskamrater lekte att jag hade pesten. De sprang runt och tog på mig, blev ’smittade’ och smittade sedan vidare pesten till andra. Allt detta skedde öppet inför vår lärare, som inte brydde sig det minsta.

För att skydda mig själv, var jag bara i skolan rent kroppsligt. Mentalt var jag någon helt annanstans. Jag gick in i min egen värld och tecknade. Tecknade och tecknade, skrev noveller. Drömde om att jag skulle bli en känd författare eller barnboks­illustratör och sopa mattan med allihop.

När jag kom hem brukade jag testa rösten för att se att jag hade den kvar, eftersom jag inte hade öppnat munnen på hela skoldagen.

Flera gånger i veckan åkte min klass buss till en annan skola för att ha gympa- och slöjdlektioner. Jag minns att jag var beredd att hoppa av bussen i farten, så utlämnad kände jag mig. Barnen runtomkring mig retades och ALLA platser blev fulla, utom den bredvid mig.

I femman kallade skolsjuk­sköterskan alla elever till vägning. Eftersom jag visste att jag vägde för mycket, skolkade jag den dagen. Det resulterade i att skolsköterskan en dag klev in oanmäld på en träslöjdslektion med sin jättelika våg i famnen och bad mig kliva upp på den. Det blev en enorm uppståndelse – mina klasskamrater flockades runt mig. Spekulationerna hade ju varit: ’Hur mycket väger Ulrika egentligen?’

En plats att andas ut

Klart och tydligt syntes siffrorna på vågen. ’Det var lite för mycket’, sa skolsköterskan. Alla skrattade. Jag kände mig så förnedrad.

Efter det blev jag extra mobbad, nu visste de ju vad jag vägde. Jag hade en konstant obehaglig känsla inom mig, kände mig sjuk och var rädd för att somna på kvällarna.

Det fanns dock en plats, förutom mitt hem, där jag kunde andas ut och få vara jag, utan rädsla. Det var hemma hos min dagmamma. Här hade jag också en vän. Hon och jag gick i samma klass. Det var bara det att i skolan pratade hon inte med mig. Hon trivdes väl med mig, men vågade inte stå upp för mig inför de andra, av rädsla för att själv bli mobbad. Det var en del av spelets regler: skulle jag ha en kompis på fritiden, kunde den personen inte vara min vän i skolan – för jag hade rollen som den mobbade. Och den var jättesvår att ta sig ur.

I högstadiet blev killarna mer fysiska än tidigare. De stack mig med nålar på syslöjdslektionerna och terroriserade mig allt mer på skolbussen. Till exempel spottade den allra värsta mobbaren mig i håret en gång. Jag blev livrädd, satt kvar med loskan i håret hela resan, alldeles blickstilla.

Det var som om den här incidenten blev vändpunkten. Mina föräldrar åkte över till hans föräldrar och krävde ett slut efter alla år av trakasserier. Killens föräldrar ville att han skulle byta klass. Men det tyckte inte jag var någon bra idé, han var så populär bland de andra så han skulle bara få dem att fortsätta mobba mig.

I stället bytte jag klass.

I den nya klassen blev jag accepterad, där fanns människor som faktiskt ville prata med mig. Mina forna klasskompisar lät mig vara och killen som hade spottat mig i håret vågade inte mobba mig längre.

Här kan man säga att mobbningen äntligen fick ett slut och jag kunde börja leva ett riktigt liv.

Vände i gymnasiet

I gymnasiet var jag som vem som helst och efter studenten gick det äntligen upp för mig att jag faktiskt kunde laga annat än mammas feta mat. Det ledde till att jag gick ned 25 kilo! Och nu följde ett par år då jag var lång (jag är 1,80 meter), snygg och smal. Bemötandet från andra var helt annorlunda än vad jag var vad vid: folk var vänliga, kostade på sig att prata med mig och jag fick blickar från killar på krogen. Det kändes märkligt att plötsligt stå i centrum.

När jag så träffade mannen i mitt liv, för drygt fem år sedan, gick jag upp i vikt igen.

Men jag bryr mig inte så mycket om det. Mitt självförtroende och värde sitter inte i hur smal jag är.

Efter allt jag har varit med om, inser jag att livet handlar om annat. Som att omge sig med ett fåtal människor som man bryr sig om och att syssla med det man brinner för, som i mitt fall är dans och fotografering. Jag har kontrakt med en av Nordens största bildbyråer och säljer mina bilder världen över genom dem.

Åren av mobbning har gjort mig så hårdhudad och envis, att det känns som om ingen någonsin mer kommer att kunna hindra mig från att nå dit jag vill.”

Ulrikas tips till andra mobbade

Hitta någon fritidssysselsättning att lägga energi på. I mitt liv har kreativiteten varit min drivkraft. Jag har tecknat, skrivit, dansat och fotograferat, utan detta vet jag inte om jag hade klarat mig.

Även om det känns svårt, så försök att tro på dig själv. Tänk att även om du mår dåligt nu, kommer det att bli bättre.

Prata om hur du mår! Med föräldrar, släktingar eller någon annan vuxen. Var inte ensam med dina tankar.

Stå upp för den du är och säg ifrån. Jag önskar att jag själv hade sagt åt dem som mobbade mig att de gjorde fel. Likaså önskar jag att jag själv skulle ha berättat för lärarna att jag blev mobbad.

Våga byta klass! Tro inte att det blir bättre bara för att du är kvar. Kan det bli värre än det är?

Minna Tunberger