”Det är ingen 'bandyfarsa' – det är barnmisshandel”
Wendelas Daniel Pernikliski om pojken som "dumpades" som straff för en dålig match
Efter det påstådda fallet med pojken som "dumpades" på grund av en dålig match började snacket gå. Måste man ta till hårdhandskarna mot hetsande föräldrar? En morgontidning ställer frågan "Bör föräldrar förbjudas på barnens matcher?"
När jag var liten var jag inte särskilt intresserad av idrott, men började med alla möjliga sporter ändå för att mina kompisar gjorde det. Jag var rätt tankspridd och drömde mig bort och jag minns tydligt ett tillfälle under en basketmatch då jag fick bollen i mina händer och blev väldigt ställd för att jag inte visste åt vilket håll vi skulle anfalla.
Men det fanns ändå en social poäng med sportandet, och lyckligtvis hade jag ingen idiotpappa där som stod och skrek sig röd i ansiktet över mina klena prestationer. Några sådana stötte man ju på, och jag förstod aldrig hur det vi höll på med kunde vara så allvarligt att det kunde få vuxna människor att skälla på sina barn. Det förstår jag fortfarande inte.
Jag tror att det finns en ”sportsjuka” som har med en osund inställning till idrott att göra. Alltså att det finns föräldrar som är förhållandevis normala i andra sammanhang, men som får djävulen i sig när det kommer till idrott. Föräldrar som blir så upphetsade av spelet att de glömmer bort att de har med barn att göra och att allt egentligen ska vara en lek. Det gör naturligtvis inte beteendet okej, men det lär inte knäcka barnen om uppväxten i övrigt är okej. Är tränaren bra säger han eller hon åt föräldrarna att hålla truten eller sluta komma till matcherna.
Det som enligt uppgift hände i Uppsala häromdagen har ingenting med idrott eller inställningen till idrott att göra. Om en pappa lämnar sin lille son att gå hela vägen hem från Uppsala till Stockholm i svettiga matchkläder och i minusgrader, för att han spelade dåligt på en innebandymatch, så handlar det om vanvård och en form av misshandel. Ingenting annat.
