Ska man verkligen må så här illa?

Vecka 9: 2,5-3 cm

Jag fortsätter min Tenerifevistelse i samma stil. Jag sover, äter papaya i mängder och plöjer romaner. Jag som alltid varit supersocial har blivit transformerad till ett asocialt monster.

Nu börjar jag må så illa att jag börjar bli skeptisk. Är det normalt att må såhär pyton? Jag äter på barnmorskans inrådan åksjuketabletter mot illamåendet och det hjälper lite. Tyvärr har tabletterna dåsighet som biverkan, så jag är konstant groggy.

En dag mår jag lite bättre och ska ut och luncha med min brorsa och hans kollega. Plötsligt får jag blodtrycksfall och ramlar ihop i en solstol. Det är tydligen där jag hör hemma. Olle matar mig med salta kex och mineralvatten och efter en evighet kan vi åka iväg till restaurangen. Jag hatar att vara så ynklig och beroende! Jag hoppas det här är en övergående fas.

Men jag kan bara tänka på bekanta som har kräkts och svimmat sig igenom sig hela sitt havandeskap. Jag har en obehaglig känsla av att det här kommer att bli 9 väldigt långa månader. Fast å andra sidan tror jag att det kommer att bli missfall imorgon också, så min intuition är inget att förlita sig på.

Vi har börjat kalla vårt lilla embryo för Magic Johnson-Eriksson. Ett idiotiskt namn, men inte så idiotiskt som att prata om det som ”embryot” eller ”fostret”, som vi har gjort tidigare. Jag längtar framåt i tiden, till alla milstolpar;

Inskrivningen, när jag får bombardera barnmorskan med frågor

Vecka 13, när missfallsrisken minskar

Ultraljudet, när jag kan att få bekräftat att det verkligen är ett barn med armar och ben och hjärna (eller inte- vilken fasa!) därinne.

Vecka 25? 30? ( har ingen riktig koll) När barnet kan överleva även om det föds för tidigt.

Jag vill att tiden ska gå fort. Jag vill sluta kräkas. Jag vill bli mig själv igen.

Terri Eriksson (lena.widman@aftonbladet.se)