”Mobbarna gjorde mig starkare”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-02-03
Revanschlustan är Elisabet Höglunds främsta drivkraft
Ränderna går aldrig ur en duktig flicka.
Tv-journalisten Elisabet Höglund, 63, har gjort det mesta som går att göra inom nyhetsrapportering.
Nu är hon sugen på ett eget ”Rakt på”-program à la kollegan KG Bergström.
– Jobbet håller mig ung! säger hon.
Om du har sett nyheter på tv under de senaste 25 åren så har du sett Elisabet Höglund, 63, arbeta. Hon är politisk reporter på SVT:s ”Rapport”, har gjort otaliga samhällsreportage, bevakat flera riksdagsval och varit korrespondent i EU:s huvudstad Bryssel.
Hon borde kunna luta sig tillbaka och tänka att ”det där med karriären, det blev ju riktigt bra”.
Men det gör hon inte.
– En viktig drivkraft när jag blev journalist var att visa att jag var någon, att folk skulle se vad jag gjorde. Så är det fortfarande. Livet går ut på att visa att man kan något.
Revanschlust
Vi träffas i fiket på Sveriges Radio – det är lugnare än på Elisabets arbetsplats, i huset bredvid. Matoset från förberedelserna av dagens lunch ligger tung över oss och våra kaffekoppar. Hon har tagit en paus från sitt jobb för att träffa Aftonbladet Söndag. När hon går tillbaka till tv-huset ska hon sätta sig och läsa en bunt direktiv som regeringen skrivit för kommande utredningar – ”man måste hålla sig uppdaterad”. Vi pratar om just hennes drivkraft som journalist, efter över 35 år i branschen, och hon sticker inte under stol med att hennes behov av revansch fortfarande är stort och fortfarande driver henne vidare.
– Jag kommer ur en låg samhällsklass och var mobbad under hela min uppväxt. Komplex och dåligt självförtroende släpper aldrig. Jag blev inte journalist för att förändra världen – vilket var bra, dem fanns det för många av i början på 70-talet – utan jag gillade att skriva, och jag ville visa att jag var någon.
Sen gillar hon också att arbeta hårt, att ställa krav på sig själv – ”det håller mig ung!”. Jobbet är roligt. Att hon är i den ålder då många andra börjar tänka på pension är något hon helst viftar undan.
– Jag vill jobba så länge jag är frisk och känner att jag har något att bidra med – gärna tills jag fyller 80!
Den mobbning Elisabet Höglund genomled som barn kallar hon själv för ”kärnan till hela min personlighet”. Hon var överviktig och duktig i skolan; inget vinnande koncept.
– En gång blev jag vald till skolans Lucia och blev förstås jätteglad, jag trodde att de tyckte att jag var söt. Sen kom det fram att det bara var ett grymt skämt.
Skadeglad
Engagemanget hörs i hennes röst när hon talar om mobbning. Hon talar om vad det kan göra med en människa, hur hon kan börja utstråla rädsla och svaghet, vilket bara lockar till sig nya plågoandar i nya situationer i livet. Mobbning kan knäcka en människa totalt – eller göra henne starkare. I Elisabet Höglunds eget fall hände det senare. Barn- och ungdomens elakheter blev högoktanigt bränsle i den motor som driver henne framåt.
– I dag har jag slagit mina mobbare med hästlängder, många av dem gick det inte så bra för. Jag måste erkänna att det gör mig lite skadeglad.
Att på något sätt bearbeta sina komplex tycker hon känns helt ointressant.
– Terapi? Absolut inte. Det bara förstör. Varför ska jag hålla på och rota i allt jobbigt? Jag känner mig själv mycket bra, vet precis vilka fel och brister jag har och hur jag fungerar.
SM-guld i cykling
Det är inte bara inom jobbet hon har kunnat använda andras motstånd till egen drivkraft. Två år i rad, 1971 och 1972, tog hon SM-guld i cykling, en sport som hon hade börjat träna bara några år tidigare – och trots att hon fick höra att det inte var något en kvinna borde ägna sig åt.
– Jag fick höra många nedsättande kommentarer av typen att ”det äckligaste som finns är kvinnor med svett runt munnen”. Det fick mig bara att vilja hävda mig som kvinna.
Kvinnofrågor överlag ligger Elisabet Höglund varmt om hjärtat. Som många kvinnor i 40-talistgenerationen så var hon en murbräcka in på manliga områden, som sporten. Hon har skrivit böcker särskilt riktade till kvinnor, som ”Kvinnans lilla deklarationsbok” (1986) och ”Kvinnan, familjen & lagen” (1990). Men feminist – det är hon inte.
– Nej, det är för mycket manshat inom feminismen. Det är inte bra, det är kontraproduktivt att ge sig på männen. Vi måste jobba tillsammans med dem istället. Men visst är det så att kvinnor alltid måste bevisa sitt värde på ett sätt som män slipper.
”Det är kränkande”
Hon tycker att samtidigt som jämställdheten har gått framåt på många sätt, till exempel genom bra lagstiftning, så pågår det en backlash mot kvinnorna.
– Kvinnan har aldrig varit så mycket sexsymbol som i dag. Titta på dokusåpor och kvällstidningar och hur kvinnan beskrivs där. Hon är bara ... en kropp. Och många kvinnor accepterar det! Kroppen har blivit ett sätt att göra karriär inom media. Det är ett ovärdigt ideal för unga kvinnor tycker jag.
Att kvinnors utseenden ofta skymmer det hon gör och säger har hon själv fått erfara. Googla på Elisabet Höglunds namn och du ska finna många texter som handlar om – hennes frisyr.
– Det gör mig faktiskt bedrövad. Jag kämpar och sliter i mitt jobb, och så handlar allt bara om mitt hår! Det är kränkande, jag blir djupt sårad över så personliga kommentarer – ens hår är ju väldigt personligt.
– Dessutom är det ju inte så stort längre. Det var det ett tag men jag tog förstås åt mig av all kritik och i dag är det mindre.
Hamnade i kris
Ett annat uttryck för Elisabets intresse för jämställdhetsfrågor är en debattartikel i Aftonbladet där hon tog Camilla Parker-Bowles, prins Charles nya hustru, i försvar. Alla elaka skriverier och kommentarer om henne handlar egentligen om ett utbrett förakt för kvinnor som lämnat reproduktiv ålder, skrev hon. Äldre män får pondus, äldre kvinnor får – ingenting, utom möjligen hån.
Själv började hon känna av detta för sju–åtta år sen.
– Det var när jag kom hem från Bryssel år 2000, där jag varit korrespondent. Det kändes som om det bara gick utför för mig. Jag fick inte några nya uppdrag, utan fick sitta i ett hörn och själv bygga upp den position jag lämnat. Det är inte ovanligt att det är så för hemvändande korrar, men för mig blev det en jättekris.
– Jag tror att de tänkte sig att jag skulle avsluta min karriär när jag kom hem men det ville jag inte.
K-G Bergström en favorit
En annan av SVT:s veteraner, K-G Bergström, 62, har precis fått en nytändning i karriären med sitt program ”Rakt på”. Hans framgångar bland såväl tittare som re censenter tycker Elisabet Höglund bevisar att tittarna gärna vill ha mer seriöst i rutan – och hon skulle inte ha något emot att själv leda ett liknande program. Men hon tror inte att det kommer att hända.
– Jag tror inte att ledningen gillar mig, jag vet inte varför. Kanske är jag för bråkig, men det har K-G Bergström också varit.
Han tillhör en av Elisabet Höglunds stora favoriter och hon unnar honom all framgång.
– Tänk bara hur det programmet har ändrat tittarnas syn på honom. Från den där lite fyrkantiga mannen till ... folkkär.
Den utstötta tjejen som först blev elitcyklist (hon var mycket lovande skidlöpare också) och som sen satsade på ett yrke där det gäller att vara först; Elisabet Höglund är en individualist. Länge var det så i privatlivet också. Hon ville satsa på jobbet och valde därför att leva ensam. Men i längden blev det just – ensamt.
Fortfarande förvånad
Hon var 52 år när hon ställde upp på en ”kändislunch” ordnad av Radio Stockholm. Byggjobbaren Bosse Karlsson ville träffa tv-reportern Elisabet Höglund, som alltid fick honom att lystra när han hörde hennes röst i nyheterna. Ett drygt halvår senare var de gifta.
– Det är elva år sen nu, men jag kan fortfarande bli förvånad vid tanken på att jag är gift, säger hon med ett leende och tittar ner på sin vigselring.
När hon träffade Bosse levde hon förvisso ett bekvämt singelliv, och redde sig bra som ensamstående. Men hon kände ändå inte att hon förlorade något när hon gick in i tvåsamheten.
– Det är skönt att inte vara ensam längre. Han ger mig maximal frihet och är en god vän som alltid finns – det är så få människor man faktiskt kan lita på.
Har målat hela livet
Makarna Höglund-Karlsson bor i ett timrat hus en liten bit söder om Stockholm. När Elisabet är ledig håller hon sig gärna hemma, men är helst inte sysslolös.
– Jag är aldrig ledig! Jag tränar, målar och så skriver jag på en deckare. Jag vågar inte INTE hålla igång, jag är rädd att jag inte skulle må bra då.
Elisabet har målat i hela sitt liv, och har haft flera utställningar. På tomten har Bosse på egen hand timrat en stuga, ett litet galleri där hon kan visa sin konst, naturmotiv, så fort golvet har kommit på plats.
Kanske är det genom konsten som individualisten Elisabet Höglund söker tillhörighet till en större grupp människor. Hon tycker det är svårt att svara på frågan vad konsten betyder för henne – ”det blir så lätt banalt”.
– Men jag har ett starkt behov att uttrycka mig i bild, visa på både det ljus och mörker som finns i mig. Den upplevelse jag målar vill jag väldigt gärna dela med andra.