”En ängel öppnade dörren”

Helena Utter

Sara flydde ur sin pappas våld och fick skydd hos systerjouren

helskärm

Efter år av sexuella övergrepp och grov misshandel flydde Sara för sitt liv.

Men hennes pappa fortsatte jaga henne.

På systerjouren Somaya fick hon hjälp att starta ett nytt liv.

– Där föddes jag på nytt, säger Sara.

Vi sitter insvepta i filtar på en inglasad uteservering. När andra gäster passerar vårt bord, gör Sara en paus i sin berättelse.

Sedan några år lever hon under nytt namn och med skyddad identitet.

– Jag älskar den världen­ jag lever i i dag. Men självklart är jag fortfarande rädd. Jag har inte förtroende för samhället på det sättet­. Även om min pappa­ sitter inne nu så är inte hotet­ borta, säger Sara.

Det började tidigt

Hon var en liten flicka när övergreppen började.

När hon började arbeta fortsatte hennes pappa att övervaka henne.

– Han kunde stå utanför jobbet och spionera på mig eller ringa och kolla att jag var där, säger Sara.

Men tankarna på att ta sig bort växte. På lunchrasterna smygringde hon en kvinnojour.

– En dag tog jag en liten väska, det var vinter, packade några tröjor, och drog till kvinnojouren, säger Sara.

Sökte polishjälp

Därefter följde en kringflackande tid då hon bodde­ på olika kvinnojourer, hos en släkting och en tid i egen bostad.

Men någon ro fick hon inte­.

– Pappa försökte hitta mig på alla möjliga sätt. Om han hade lyckats hade det inneburit döden för mig.

Till slut anmälde hon sin pappa till polisen – som körde henne till Somaya.

– Där knackade vi på sent en kväll – och en ängel öppnade­ dörren. Där hittade jag mig själv, där föddes­ jag på nytt.

Systerjouren Somaya stöttade henne genom rätte­gångarna som ledde till att pappan i dag avtjänar ett långt fängelsestraff.

Har egen familj i dag

Själv har Sara familj och jobb och ett stort kontaktnät av vänner och bekanta.

– Jag har levt ett normalt liv i flera år. Men kontakten med Somaya finns kvar. De har lärt mig att leva. Den som levt i förtryck vet inte­ hur man lever i friheten.

Ingen i Saras liv i dag kände henne i det tidigare livet.

– Vem jag saknar? Ingen! Jag hade egentligen inga vänner. Och mamma, vi hade inte den relationen. Hon förstod vad som pågick, men jag dömer inte henne för att hon inte gjorde något, hon levde ju också i förtryck.

Hon sörjer inte heller att de egna barnen får växa upp utan släktingar på mammas sida.

– De rötterna är inte så viktiga. De rötterna har ju skadat mig, säger Sara.

Fotnot: Sara heter egentligen något annat.