”Mitt hem är stökigt, alltså lever jag”

Daniel Pernikliski ser stöket bre ut sig med dotterns rörlighet

Jag har en vän vars exfru var, och är med största sannolikhet fortfarande, en inredningspedant ut i fingerspetsarna.

Alla möbler och prydnadsföremål var perfekt centrerade i rummet och det fanns ingenting, utöver deras fysiska uppenbarelser, som tydde på att det faktiskt bodde två barn och en ytterligare vuxen där. Det såg ut som ett showroom, även de gånger man kom på spontanbesök. På sin höjd kunde man ana min väns existens på att hans jacka ibland fick hänga framme i hallen. Resten av hans ägodelar var undanstoppade i garderober. Ibland roade jag mig med att knuffa något föremål, bara någon centimeter åt något håll, för att se hur lång tid det skulle ta innan ”röran” var åtgärdad.

I ett sådant hem ligger en ovälkomnande, neurotisk oro och bubblar under ytan. Skulle man få för sig att sätta sig i soffan, vill man försäkra sig om att man placerar sin kropp på ett sådant vis att det inte stör helhetskompositionen i rummet.

Sedan har jag vänner som är stylister och scenografer till yrket, vars hem stundtals ser ut som en container. Det går inte att undgå att se att där bor en familj med tre barn. Måltider varvas med vilda aktiviteter och det slabbas och spills och slamras, som det gör när tre välmående barn är i farten. När jag är där är jag inte så medveten om min egen kropp och slår mig ner där jag finner en ledig yta.

I mitt eget hem är jag utan tvekan mer avslappnad om det är undanplockat och städat, men inte till vilket pris som helst. I takt med min dotters ökade mobilitet, blir stökområdet större och större, och vill man hinna med någonting annat än att städa är det bara att acceptera en del skit i hörnen. Hemligheten är att ta några djupa andetag och tänka: ”Mitt hem är stökigt, alltså lever jag”.