”Vi vinkade varje gång våra blickar möttes”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-09-02
Läs Daniel Pernikliski krönika
Om jag lägger ihop den samlade tiden för alla gånger jag har pratat med mina grannar, sedan jag var arton och flyttade hemifrån, så kommer jag upp i tre-fyra timmar. Då räknar jag på att det tar ungefär en tredjedels sekund att säga ”hej”.
Det kanske är ett lägenhetsfenomen (eller så är det bara jag) att helst inte bekanta sig alltför väl med de personer som dunsar och skrapar i väggar och tak. Att inte vilja sitta och läsa en bok och höra spolningsljud och tänka ”undrar om Janne har kissat eller bajsat”, utan föredra att bara halvt omedvetet registrera att vatten rinner genom rör i väggarna.
Ändå är jag sedan fem år tillbaka ihop med en granne, om än inte på spolningsavstånd. Under några sommarmånader satt vi i våra fönster på varsin sida om gatan och rökte, och vinkade varje gång våra blickar möttes. En gång hade hon hört, genom öppna fönster, när en vän ropade mitt namn. Och tillsammans med adress var ett telefonnummer inte långt bort, så en natt när jag precis släckt lamporna kom ett sms som löd: ”God natt från andra sidan gatan”.
Därefter följde ett febrilt sms:ande och ett spel, inte olikt en fransk film, började ta form. Ett spel som inbegrep allt från flaskpost till brevskrivande fantasifigurer. Och när vi äntligen träffades, i verkliga livet, var jag redan kär.
Nu har vi flyttat ihop, till en större lägenhet, och har barn. Plötsligt har två grannars dunsande och skrapande blivit en del av en gemensam vardag. Att höra spolningsljud och med stor precision kunna förmoda vad som försiggår, är nu fullkomligt odramatiskt. Det är det där mittemellanläget som är känsligt, men nu är allt så nära att det blir självklart.
”Janne” har så att säga flyttat in.
