Hon riskerar att svälta till döds

Anorexisjuka Engla Louise väger 26 – faller mellan stolarna i vården

Engla Louise, 29 år, kämpar för sitt liv.

Hon väger bara 26 kilo och ligger med dropp på akutmedicinavdelningen i Uppsala.

Ändå är det osäkert om hon får stanna:

– Det finns planer att flytta henne till psykiatrin, där hon inte får någon kroppslig vård. Jag vet inte om hon kommer klara det, säger Engla Louise mamma Berit.

Det började när hon bara var elva år. Engla Louise skar tunna, tunna skivor av brödet och blev bara smalare och smalare.

Redan då uppsökte hon psykiatrin i Uppsala med sin mamma Berit, men hon var för ung för att få någon riktig behandling mot anorexi.

Nu ligger Engla Louise i ett vitt rum på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon har en kanyl i armen och en påse med dropp pumpar långsamt in näring i hennes kropp för att hon ska överleva.

Vill varna andra

Sedan februari har hon tappat 22 kilo och väger nu bara 26 kilo. Ändå finns lite ork kvar. Hon vill visa upp sig och berätta öppet om sin sjukdom för att andra inte ska hamna i samma situation.

För Engla Louise är besviken på anorexivården:

– Det känns som om ingen vill ha mig. Jag bollas hela tiden mellan olika instanser.

– När jag kommer till en

medicinsk avdelning skickar de vidare mig till psykiatrin, för att de anser att anorexi är en psykisk sjukdom. Men inom psykiatrin kan jag inte få näring med dropp som jag just nu behöver för att överleva.

Engla Louise tycker att samarbetet mellan psykiatri och

somatisk vård måste bli bättre. Att kroppen och själen måste få hjälp på samma gång.

Men allt har inte varit nattsvart under Engla Louise långa sjukdomsperiod. Hon har träffat många kompetenta terapeuter och läkare under vägen och periodvis blivit bättre. Problemet är brist på samordning och resurser.

Mamma kritisk

I Uppsala, där hon är skriven, kan hon få anorektisk vård från klockan åtta på morgonen fram till klockan 15. Sedan lämnas hon till allmänpsykiatrin, som inte är specialiserad på anorexia.

Engla Louise mamma Berit är kritisk:

– Vården för anorektiker skiljer sig enormt mellan olika landsting. Skulle Engla Louise bott i Stockholm hade hon haft helt andra förutsättningar. Där finns betydligt bättre resurser för den som har ätstörningar, säger hon.

Just nu hoppas Engla Louise mest på att överleva dagen. På bordet bredvid henne ligger några blanka, orörda tidningar. Hon ligger mest och tittar ut genom fönstret, hon orkar inte mycket mer.

– Men det är svårt med ovissheten, att inte veta vad som ska hända med mig, säger hon med tunn röst.

Vill bli bättre

Engla Louise har fått en tid för ett bedömningssamtal på en anorexiklinik i Varberg i september.

Hon säger att hennes högsta önskan är att få komma dit. För hon vill verkligen bli bättre. Hon vill kunna stoppa in mat i sin egen mun.

Men för en person som är 168 centimeter lång och bara väger 26 kilo handlar det om lång tid.

Och när läkarna har planer på att flytta henne från den medicinska avdelningen känns det svårt.

– Just nu behöver jag få stanna här ett tag för att överleva, säger hon.

Aftonbladet har utan framgång sökt ansvarig läkare på Akademiska sjukhuset.

"Vårdplatserna måste bli fler och kunskapen bättre"

Anorektiker ska helst inte vårdas inom allmänpsykiatrin överhuvudtaget, anser psykologen Carl Lago på Riksät.

– Kompetensen är ofta inte tillräckligt bra. Man har i allmänhet inte tillräckliga kunskaper för att behandla ätstörda patienter, säger han.

Han ställer sig undrande inför planerna att flytta en kvinna som är 168 centimeter lång och bara väger 26 kilo till allmänpsykiatrin:

– Är man tillräckligt akut fysiskt sjuk ska man få en plats på sjukhus. Men det är problematiskt. Man kan inte leva på dropp hela livet.

Vilken typ av vård är det då en patient som Engla Louise behöver?

– Hon måste först komma upp i vikt, sedan kan man gå vidare med den psykiska biten. Men det är inte helt enkelt. 75 procent av alla anorektiker blir bättre efter sju till åtta år, men här har det gått betydligt längre tid. Men det är absolut inte kört.

Enligt Lago har ätstörningsvård-en i Sverige blivit bättre på senare år – men den har lång väg kvar.

– Vårdplatserna måste bli fler och kunskapen bättre. Och mer resurser krävs för att avgöra patienternas behov.