”Rastlösheten påverkar mitt förhållande”

Daniel Pernikliski fascineras av kommunikationstekniken – men den får honom ofta att känna sig ofri

helskärm

Jag har ett komplicerat förhållande till kommunikationstekniken.

På samma gång som jag fascineras av den får den mig ofta att känna mig ofri.

Det började med mobiltelefonen.

Jag var ganska sen med att skaffa en, då jag hade en föreställning om att den var dålig på något sätt – att den skulle förstöra någonting.

Att spontana möten inte skulle bli lika spontana och spännande, och att man aldrig skulle få vara för sig själv – på riktigt.

Tillslut skaffade jag naturligtvis en i alla fall, som jag alltid bär på mig.

Glömmer jag den, eller går ut med den med för lite batteritid kvar, blir jag orolig i kroppen.

När det ringer händer det att jag blir irriterad, om jag inte känner mig upplagd för ett samtal just då.

Som om den som ringde borde veta bättre och vara synkad med svängningarna i mitt humör.

Men jag stänger ytterst sällan av telefonen och gör jag det känner jag mig avskärmad.

Jag är utan tvekan beroende.

Och så internet – jag älskar internet, med alla dess möjligheter.

Hur det har fått världen att kännas mer sammanhängande och givit människor möjlighet att fördjupa sig inom vad som helst, hur udda deras intressen än må vara.

Samtidigt aktar jag mig för vissa områden, Facebook är ett exempel, därför att varje nytt beroende ger mig känslan av att vara mindre fri.

I min värld är Facebook lite som en mobiltelefon som ringer precis hela tiden – helt oberoende av mitt humör.

Jag tror inte att jag är ensam om att vara mer rastlös i den nya tiden, även om jag är extremt omodern och oavslappnad när det kommer till det här.

En rastlöshet som inte bara påverkar mig själv, utan också mitt förhållande.

Många gånger har potentiell kvalitetstid med min flickvän, istället slukats av internet.

Någonting är lite knasigt när jag finner en viss frid i att befinna mig på områden utan täckning – att det behövs en legitim ursäkt för att inte vara anträffbar.

Men jag är inte fullt så omodern att jag inte förstår att det är jag som måste anpassa mig.