”Fars dag är en tramsdag”
Publicerad 2011-11-11
Jag ogillar de flesta högtidsdagar, men mina känslor blir extra starka när det kommer till alla dessa tramsdagar som fyller upp almanackan. Till tramsdagarna räknar jag mors och fars dag, som för mig har ungefär samma tyngd som kladdkakans dag. Vilket inte betyder att jag ogillar mammor och pappor, eller kladdkakor för den delen, utan bara att jag inte vill att ett visst datum ska bestämma när jag ska uppskatta dem.
Naturligtvis är det inget fel i att tycka att det är kul att fira dessa dagar, om man nu tycker det. En högtid blir så mycket värd som man vill att den ska vara värd, men när allt får en egen dag, blir det liksom inte särkilt speciellt – tycker jag.
Den här sortens högtidsdagar är som rosförsäljare på restauranger, som sticker fram buketter under näsan på dinerande kärlekspar. Det konstruerar en situation där inget alternativ känns bra. Antingen gör man ett aktivt val att inte köpa en ros till sin älskade – väljer bort denna, eller så köper man en ros och då blir gesten lika öm och romantisk som om rosförsäljaren hade tagit tag i ens hand, sträckt den över bordet och smekt ens sällskap på kinden.
För några dagar sedan fick jag en tecknig av min treåriga dotter, som hon hade ritat på dagis. En prickig gubbe med vingar, i vars panna det står skrivet pappa, eller APAP om man ska vara noga. Även om det ligger i en treårings natur att tänka mycket på sina föräldrar, så blev jag ruskigt glad av den där teckningen och kommer att vårda den som en dyrbar skatt.
En vanlig dag i livet tänkte hon på mig och ville visa det genom att rita en teckning. Om någon hade knackat henne på axeln och sagt att ”idag är det nog bäst att du gör någonting till pappa”, hade det inte riktigt varit samma sak.
