Barnkalas – för miljoner

Louise Hallin: Nobba – det är ekonomiskt skryt

Köpta barnkalas är på väg att bli en svensk miljardindustri – och det kan kosta en halv månadslön för en trebarnsfamilj att fira ungarna.

– Det är en helt absurd situation, säger barnmorskan och tv-terapeuten Louise Hallin.

– Tre kamrater och släkten hemma räcker mer än väl till en fyraårings födelsedagsfest.

helskärm

På några få år har köpta barnkalas blivit en jättesuccé.

Över hela Sverige växer nya ”lekland” upp, samtidigt som sim- och bowlinghallar tävlar med gokartbanor och laserdomes om barnens födelsedagar och föräldrarnas plånböcker.

Andy´s lekland är en av de större svenska kedjorna, med anläggningar i fyra städer.

– Den största har vi i Sickla i Stockholm. Dit kommer ungefär 7 000-8 000 barn varje månad och vi har runt 200-250 barnkalas. Och det ökar hela tiden.

– Populariteten beror på att folk bor trängre, men också på ren bevämlighet. Barnen busar och busar, man vill inte ha det stimmet hemma. Och barnen gillar det, de har roligt, säger Magnus Claesson, vd på Barnleken i Sverige AB som driver Andy´s.

Halva månadslöner

Men kalaset kan bli dyrt. Mer för pengarnas granskning av några av de vanligaste köpefesterna ger notor på upp till 3 000 kronor för ett kalas med 12-15 bjudna. För en trebarnsfamilj springer kostnaderna per år upp i en halv månadslön efter skatt.

Barnmorskan och tv-terapeuten Louise Hallin har inga synpunkter på priserna, det beror ju på vars och ens ekonomi, säger hon.

Men hon tycker köpekalasen i sig är odrägliga.

– Jag tycker man ska nobba den här trenden. Antingen är det ekonomisk flash-off, att man skryter och vill ge sitt barn nåt udda hela tiden. Man vill åt det extrema, för att det inte "känns något" annars. Eller också köper man sig fri från ansträngningen, köper sig ångestfrihet. Det finns ju en anledning till att den här typen av kalas ökar så – föräldrarna orkar inte med kalas hemma för att det blir så omfattande och krävande.

– Men vart tar födelsedagsbarnet vägen på de här köpekalasen? Vem firar vem och vad handlar det om? Och så gråter de, och själv tar man hem en unge som är sjöblöt av svett. Frågar man dagen efter om det var kul kan de knappt svara. Det är fullkomligt vansinnigt, säger Louise Hallin.

Men verksamheten växer jättefort – branschen lekland omsätter snart en halv miljard om året.

– Jag tror det är en direkt reaktion från föräldrarna på att de inte har tid och ork.

Hur ska de få den?

– Genom att bara gå ner till de närmaste människorna i sitt liv när man har kalas.

3-4 kompisar, mormor och familjen räcker mer än väl för en bra födelsedag enligt Louise Hallin. Då blir kalaset inte större än att man faktiskt orkar med som förälder. Men dagens föräldrar är uppvuxna i den här kollektivandan att "alla ska vara med", då blir det så här.

Och att bjuda hela dagisgruppen eller klassen borde inte förekomma, menar Louise Hallin.

– Man måste stå emot terrorn på hatthyllan. Man bjuder ju inte hem de egna kompisarna genom att annonsera på arbetsplatsen, man ringer hem till dem.

– Det är den här kollektiva dagisgruppen "föräldrarna" som har lärt sig detta, det här plandemokratiska tjafset att "alla älskar alla och alla ska leka med alla" och "alla åldersgrupper ska leka med varandra".

– Den här generationen av förärldrar har ju själva varit kollektivister i såna grupper, kissat i kö, sjungit i kö, sovit i kö – alla för alla! Det är omedvetenhet. Föräldrern rör sig i de här guppyflockarna från det man själv var liten.

Inte bjuda alla - då lämnar man en del barn utanför?

– Ja det hoppas jag verkligen att man gör. Man kan ha 3-4 nära relationer samtidigt i sitt liv. Hur i herrans namn ska ett barn kunna ta in alla de där?

Och om barnet säger att alla andra får kalasa på laserdome?

– Säg, ”ja, så är det ibland”. Och har ni inte råd – säg det. Och ta en diskussion om vad ni kan göra för de där pengarna på sommarlovet i stället.