”Jag äcklas av alla vräkiga barnkalas”
Josefine Sundström om kalashetsen
Efter jobbet hittar jag ett orange kuvert med handskriven adress i brevlådan. Min treåriga dotters namn står överst, det är hennes allra första egna brev. En inbjudan till ett födelsedagskalas visar det sig och det är med blandade känslor jag läser inbjudningskortet som gäller ett kalas hos en dagiskamrat. Maj-Lis jublar samtidigt som jag känner en gnutta oro. Så det har börjat nu, tänker jag, den där kalashetsen.
Jag har hört mina vänner berätta om barnkalas de varit på. Det ena är värre och vräkigare än det andra. Det är färgkoordinerade teman, ponnyridningar och partyn på Junibacken.
Vänners barn har blivit bjudna på kalas där professionella clowner vandrat omkring och blåst upp skojiga ballonghattar till barnen. Jag har hört om kalas där alla fått åka Skansentåget genom stan. Det finns exempel på kalas där en kändis utklädd till prinsessa bränner av sin hit framför häpna fyraåringar. Föräldrar planerar sina barns kalas på samma vis som bridezillas snöar in sig på detaljer inför sina bröllop. Tanken må vara god, men jag äcklas av dessa tillställningar.
Jag vill helt enkelt att mina döttrar ska få njuta av vanliga tårtkalas innan de blir party-kicksökare. Jag vill att de ska finna nöje i det enkla. För ett barn räcker det fint med traditionella sällskapslekar, en gräddtårta, vanliga ballonger och fiskdamm för att ha kul. Det är ju först efter lilla Olle haft en dansande cirkuselefant i trädgården på sitt kalas som man själv också vill ha det.
Jag tittar på den orange inbjudan igen. Jag tänker att det är nu som standarden sätts. På allt. På själva kalaset, på kläder, aktiviteter, presenter och så vidare.
Brevet är handskrivet, det bådar i alla fall gott. Jag har hört talas om glossiga inbjudningskort som strävat efter de som Bindefeld skickar ut till kändiseliten.
Lite fumlande beger vi oss till leksaksaffären för att hitta en lämplig present. Det är inte enkelt. Vad ska man ge till en nybliven fyraåring? Hur mycket får en present kosta? Och hur lite? Vi landar på två småbilar. En röd och en gul. För Maj-Lis är själva förberedelsen för kalaset jättespännande. Hon vill gärna måla ett eget födelsedagskort. Och hon vill vara med och locka snöret på paketet.
Hon väljer själv sina kläder. Det blir den gröna med sommarblommor på och tjocka röda strumpbyxor till. Frisyren överlåter hon till mig. Med viss nervositet kommer vi till festlokalen.
Inga elefanter i balettkjolar och inga professionella clowner. Men feststämningen är på topp. Barnen ler busigt då de ser varandra. Och går loss på de uppblåsta ballongerna som pryder rummet. Vi sjunger och samlas kring ett långbord med prinskorvar, gurkor och en gräddtårta med fyra ljus. Och då födelsedagsbarnets pappa drar igång lekar till barnmusik dansar alla runt bordet. Två timmar rinner förbi och fiskdammen blir höjdpunkten. Kalaset får högsta betyg. Och jag pustar ut. Nästa gång är det vi som håller barnkalas och det känns skönt att vi slipper ha cirkuselefanter på parkeringen.